Tillbaka igen.

Så är jag inne igen.
Läkarbesöket igår med planerat förlossningsamtal blev återigen ett mät-besök där blodtrycket låg högt, läckte protein och det var bara att ta hissen upp och läggas in igen. Nya prover. Medicinen hade svårt att trycka ner trycket igår. Men idag är det som vanligt igen. Trycket är lite högt, men har gått ner jämfört med igår och svarar bättre på medicinen. Läcker inte lika mycket. Och blodproverna har inte blivit dåliga.

Det där förlossningssamtalet som jag om och om blir lovad men som ingen läkare riktigt tar sig an känns oerhört svårt att få till. Igår sa läkaren nere på Specen
- Det är bättre att A tar det med dig imorgon uppe på avdelningen än att jag gör det med dig här på en akuttid.
Idag kom A in med en läkarstudent. De stack in sina händer och kände på livmodertappen. A tyckte att det hade hänt lite mer jämfört med i torsdags. Men tyckte fortfarande att igångsättningen kunde skjutas lite till på.
Hon föreslog dag och sen var de klara.

Det är inget förlossningssamtal if you ask me. Till att börja med vill jag ha någon som sätter sig ner. Berättar för mig hur en igångsättning går till. Jag vill veta vad man gör om jag inte kommer igång alls. Och vad man gör om jag kommer igång men att det inte riktigt blir så effektivt som man önskar. Hur säkerställer vi att det inte blir den där långa utdragna förlossningen som jag är så rädd för. Hur säkerställer vi att förlossningteamet(teamen) har koll på att det är det som gäller?

Prata med mig! Berätta för mig.
Men nej. Allt jag fick var
- Ja, går det inte igång får man omplanera.
- Omplanera hur?
- Ja, för ett kejsarsnitt.

Jahapp. Låter ju enkelt.
Jag pratar med mamma. Säger att jag är orolig att det blir en 36 timmar lång förlossning som ändå slutar med att de får avbryta hela skiten.
- Nej, nej, men så gör de ju inte.
Vaddå gör inte? De gör ju det hela tiden. Synen på vad som är bäst för bebisen varierar väldigt från läkare till läkare och barnmorska till barnmorska. Jag försöker återigen att hon ska höra vad det är jag säger, men hon sopar det åt sidan med ett "Nej, men så kommer de inte att göra".

Lyssna på mig!!
Jag vill att någon ska tala till mig. Och lyssna på mig. Det handlar inte om att jag inte tror att de kan sitt jobb. Det handlar om att jag på något märkligt vis har en jäkla central roll i det här med att föda barn. Och jag har det fan inte som mitt jobb. Så det börjar bli dags att ta med mig i matchen. Mest orolig är jag att min oro är det som i slutänden är hela problemet. Att jag ligger där och är så jäkla övertygad om att det inte kommer gå bra att jag skapar problemen. Eller inte gör som de vill att jag ska göra. Och min rädsla blir det som gör förlossningen svår eller långdragen.

Så. Vill någon, helst en läkare tack, tala till mig och lyssna på mig. Sätt dig ner. Ta 15 minuter av din tid och gå igenom med mig. Tack.

Nu ska jag till Pressbyrån och se om jag hittar något som min diabetes inte gärna godkänner. Sen ska jag upp och prata med barnmorskan och säga vad för jävla samtal jag vill ha.