En dag i taget

Rara barnmorskan tog fram all sin bommull, sitt mjuka sätt och samtidigt sin raka kommunikation. Satte sig ner och sa som det var. Det är nog inte riktigt doktorns starka sida att sitta ner och ta det där samtalet.
Istället gjorde hon det. Hon gick igenom hur en igångsättning går till. Hon förklarade en del saker som doktorn har tänkt men inte riktigt kunnat förmedla. Vi pratade lite fram och tillbaka. Och plötsligt gick det lättare att andas igen.

Jag är inne på min 3e vecka här på sjukhuset. Men allt är ju verkligen inte bara skit. Idag är en sån där riktigt bra dag. Full med kraft. Känner mig glad och pigg. Positiv. Förväntansfull. Det är inte långt kvar nu.

Under tiden jag har legat här är det mycket som blivit till det bättre.
Förkylningen måste nu anses som bra. Näsan är ju visserligen fortfarande täppt till och från, men det är gravidhormoner. Inte snuva.

Blåsorna jag hade hela munnen och tungan full av har lagt sig. Det finns väl någon enstaka kvar, men ingen som gör ont.

Ögoninflammationen är inte helt borta, men den är okej. Jag har ett uppehåll i ögonsalvan eftersom jag ändå har använt den lite väl länge. På morgonen är jag lite guckig, men annars är båda ögonen fina.

Hostan kommer och går. Men den känns oftast hanterbar. I natt fick jag be om hostmedicin. Men över lag så tänker jag inte så mycket på den.

Bölderna i halsen (eller vad det nu är, men det KÄNNS som bölder) är fortfarande rätt besvärliga. Men inte hela tiden. Och jag har inte vaknat av det på flera nätter nu. Det går dessutom att prata rätt så bra och länge utan få skitont. Så, där har jag nog lång väg kvar innan jag är bra, men just idag är det rätt fint.

Så på hela taget känns det som om min kropp har fått lite välbehövd vila. Lyckats bekämpa en del infektioner i kroppen. Och den nya kraften det genererar känns i hela kroppen.

Igår var jag och prommenerade bland kollonilotterna vid Årstaviken. Tycker det är lite vårblommor hos alla dessa trädgårdsfantaster. För mig är vårblommorna de viktigaste. Det är då längtan efter trädgård och jord under naglarna som störst. När min egen tomt är klar, om si så där en 100 år, hoppas jag att rabatter, kanter och små skrymslen ska bågna av vårblommor. Fast blommor som inte rådjuren gillar förstås. Men jag ser framför mig min mormors vårrabbatt. Det fanns nog närmare 1000 påskliljor i rabatten. Krokus, snödroppar, skilla växte lite här och var. Eftersom tomten på landet är naturtomt så växte det gott om blåsippor och vitsippor också. Ljuvligt.

Jag skulle vilja ha mängder av tulpaner också. Men det är nog en dröm att lägga åt sidan. Vintern har visat att rådjurens nattstråk korsar just vår tomt. De gjorde en tydlig stig i snön som visade att de passerade ofta. Men snödropparna. Och påskliljorna. Och skillan. De borde kunna funka. Så kan man kasta in några krokusar och bara se om de får vara ifred.

När tiden här på sjuhuset är över och vi fått komma hem är det dags att få prommenera bort till blåsippsbackarna. Man ser backarna från vägen när man kör ut till öarna. Ena dagen är de bruna av höstens döda löv. Så plötsligt från en dag till en annan är hela slänten alldeles blå. Det är galet med blåsippor. Jag ser oss gå där, hela vår lilla familj. Grodan springades framför oss. Jag och Sambon med Tusse i vagn.

Nej. Nu slutar jag. Här och nu. Vi tar oss förbi det som är här och nu först. Ett steg i taget så tar vi oss framåt.