Hemma

Jag fick permis igår. Med nöd och näppe. Farmor och farfar fick ställa in planen att ha Grodan hos sig. Fick en kväll med en tvärtrött Sambo som inte klarade av att låta något annat än sur. En Groda utan gränser. Det var ljuvligt.
Imorse när jag skulle tillbaka till sjukhuset bad Sambon om ursäkt för hans sura miner igår. Jag bara log och kramade honom.
Va fan. Vi sitter i en jobbig situation. Han hade haft 2 jobbiga dagar. Jag är bara så otroligt glad att vi är i det här tillsammans. Det är okej att inte orka allt. Att inte orka vara trevlig trots att vi bara får några få timmar tillsammans.

Sambon följde med mig in till stan. Grodan åkte med Farmor och farfar. Vi fick en trevlig lunch innan vi skildes åt vid 3ans buss. Sambon skulle iväg och klippa sig. Jag skulle åka till sjukhuset och lägga mig i sängen på nytt.
Trodde jag ja.

NÄr jag kom dit fick jag först en mild tillrättavisning att jag kom lite senare än vad vi kommit överrens om. Sen återvände jag till mitt rum och la mig. Blodtryck, medicin och CTG. Sen bara ligga och vila. Mina dagar de senaste veckorna.
Så plötsligt kom en läkare in. Visade sig att hon tyckte det var ok att jag fick åka hem idag också. Och eftersom de var i desperat behov av rum så behövde de skriva ut mig. Så de gjorde det och bokade in ny tid på Specen imorgon. Kanske blir jag inskriven då. Kanske inte.
Vem vet?

Så det var bara att packa ihop alla mina grejer och åka hem. Grodan sover ju över hos farmor och farfar i natt. Och jag tyckte inte det var okej att ändra på det igen. Så jag och Sambon fick en bra dag tillsammans, han och jag. Välbehövt måste jag säga.

Så nu har jag klivit in i v38+. Jag räknas nu som fullgången och värkarna skulle kunna få komma när som nu. Overkligt att tänka sig. Overkligt att vi har kommit ända hit. Kroppen verkar inte vara på väg att sätta igång något värkarbete direkt. Det kan jag ju inte påstå. Mina värden är så pass bra att det inte längre känns som läkarna vill skynda på något just nu. Met för att de inte tror det blir det bästa resultatet utav det. Så jag får nog ställa in mig på att den här graviditeten kan hålla på i nästan 2 veckor till.

Kanske inte en evighet. Men för någon som på riktigt trodde att vi skulle ha barn nu så känns det långt. Jag trodde ju att när doktorn sa att vi kunde sätta igång mig den här veckan så skulle det bara vara att köra igång. Men så var det ju så klart inte. Inget är så enkelt när det gäller att föda barn. Min kropp var inte alls på g och läkaren ansåg att en igångsättning inte hade bra förutsättningar att bli bra med en så omogen livmoder som min. Så man väntar.

Vi får se vad som händer imorgon. Då ska jag ha förlossningsplanering med läkaren jag träffar då.
Nu är det dags att sova.
Har ont i halsen så jag kan dö.