Jag skulle få permis idag. Åka hem på eftermiddagen och stanna hemma över natten. Vi skulle bara ta en kurva vid 14.30 och sen ett blodtryck vid 16.
Kurvan tog nästan en och en halv timme innan de var nöjda. Och blodtrycket var för lågt (!) 105/80. Då visste man plötsligt inte vad som skulle göras. Läkare måste rådfrågas. Men så fick barnmorskan 2 förlossningar att hjälpa till på. Så gick en timme. Nytt blodtryck. 120/80. Fortfarande frågan om dosen av medicin. Läkaren fast i akut kejsarsnitt. Och här sitter jag än. Om ca 40 minuter går Grodan och lägger sig. Det hinner jag aldrig. Så det blev inte så mycket med den där permisen. Även om de fortfarande inte sagt att jag måste stanna.
Jag var inställd på att vara här över helgen, men utsikten av permis gjorde mig så glad. Nu vill jag bara grina. Hemma snickrar Grodan på en kudde. Pappa får inte röra den. Spikar den. Pappa bekräftar att han ska inte röra kudden. Fan vad jag hade velat få komma hem
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte