Hon fick min mardröm

Jag kan inte skriva texten jag vill skriva. Kan inte skriva det jag behöver skriva ur mig. Hon fick min mardröm. Rakt av. Som ett jävla karbonpapper fick de precis min mardröm i detalj.
Hela den där jävla långa graviditeten. Med alla miljoner kontroller. Hela tiden på helspänn om havandeskapsförgiftningen skulle slå till. Och så gör den inte det. Den låter dem vara i fred den här gången.
För att i stället ta ut allt skit i ett stort uttag under förlossningen.

Nu sitter de där. Utan att veta vilka skador han fått. År av kontroller och oro. Min mardröm. I detalj. Det sket sig inte under graviditeten. Det sparde allt till förlossningen. Helvete. Helvete. Helvete.
Hon och jag. Som skulle få en bättre resa den här gången.
Jag kan inte ens gråta. Allt i mig har dragit ihop sig. Själen krampar. Snart är det min tur. Paniken bubblar och hotar att bre ut sig.
När hon berättar känns det helt overkligt. Jag hade kunnat regisserat det där. För det är min mardröm. Alltihop. Detaljerna. Allt. Allt finns där. I deras verklighet. Och jag har faktiskt bara en mardröm. En oro jag inte kan kontrollera.

Jag sitter på en BB avdelning där många har olika historier. Den ena värre än den andra. Jobbigt, ja. Men de är inte min mardröm. Deras historier skrämmer mig inte från vettet. Kanske stör och oroar. Det blir för många komplikationshistorier på rad. Men de berättar inte skräcken. Det gör däremot hon.
Helvete. Helvete. Helvete.
Jag går sönder och tänker, snart är det min tur.