Tittut bakom husknut

Förkylningen börjar tillslut ge med sig. Det där tunga trycket börjar släppa. Blodtrycket stiger dock. Men det smyger fram. Det leker den gamla leken "titt ut bakom husknut" Minns ni den? Man skulle ta sig antal varv runt huset men den som "stod" fick inte se dig röra dina fötter.

En katt och råtta lek. Så fort han tittade bort flyttade du en fot. Så tittade han tillbaka och då stod du alldeles orörlig. Det kunde ta sin tid, men ett steg i taget tog du. Så gör mitt blodtryck. 150/100. Så medicin på det. Då trycks det ner till 145/95. Så är det 150/100 igen. Medicin. Så 155/105. Vi trycker ner det till 150/100. Ikväll var vi och lajade på 155/110. Ett steg i taget. På en vecka har vi gått från finfina 140/80 till detta. Smyg smyg. Kanske ingen märker.

Sambon förlorade körkortet idag. En omkörning som klev över 100-strecket på en 70-väg. Och där stod farbror polisen. Han kände sig dum och knäckt.
- Du får skälla på mig hur mycket du vill, sa han olyckligt.
Vad ska jag skälla för? Alla har vi kört för fort. Vissa av oss kör av motorvägar. Han var inte vårdslös. Inte dumdristig. Men det är olagligt. Så vi blir ett körkort och 4000 kr fattigare. Det finns mycket värre saker.

Människorna jag delar min dag med har nyfödda på neo som bara var sekunder från att dö. Det är katastrofsnitt här. Det är katastrofsnitt där. Det ger lite andra perspektiv. Min kärlek skäller tillräckligt på sig själv. Jag behöver inte ens hjälpa till med att säga att det var dumt.
Så istället säger jag att det ordnar sig. Att det inte alls den sämsta tänkbara tidpunkt som han tror. Att det finns faktiskt dummare saker man kan råka göra. Och att det är inget annat än ta det, släppa och gå vidare.

När hans mamma ringer och ojar sig säger jag samma sak.
- Det kunde ju ha hänt vid ett bättre tillfälle. Som i sommar när ni är lediga, försöker hon.
- Det kunde varit värre och hänt i höstas när vi båda jobbade, svarar jag.
- Men det är ju ändå onödigt och dumt.
- Det är ändå mer dumt att köra av motorvägen och totalkvadda bilen. Men då var alla bara glada att vi överlevde. Nej du svärmor, du kan försöka men jag tänker inte tycka att det här är en grej. Shit happens. Betala, säg förlåt och kör lite lugnare framöver.

Just nu, här i mörkret saknar jag min sambo. Vill ligga bredvid honom. Vara nära. Jag bläddrar bland telefonens bilder och saknar Grodan. Ringde mamma idag
- Kom Grodan, ropade hon, så får du prata med mamma.
- Näe, blev svaret.
Rörmokaren var hemma hos dem och jobbade i badrummet. Och han hade en massa verktyg med sig. Då står inte mammor i telefon högt i kurs. Faktum är att mammor är i det läget rätt ointressanta oavsett vart man befinner sig. Rörmokare vinner över mammor i vissa lägen. Det bara är så. Så jag får titta på en lite filmsnutt på telefonen där Grodan stoppar tvättmaskinen full med rena strumpor. Sen tänker jag - vi har det väldigt bra. Min lilla familj och jag. Lite saknad av varandra är rätt ok. Man behöver det ibland faktiskt.