Systersaknad

Ibland går jag tillbaka och läser mina texter från vintern 2004/2005 när min syster och hennes man dog i tsunamin. Det är smärtsamt att läsa men också så här: idag tänker jag inte särskilt ofta på henne. Det är inte med mig jämt. Kanske långt bak i skallen. Men inte framme, inte närvarande varje dag. Och det får mig att tänka: är jag en känslokall människa? Hur kommer det sig att det är så här?

Men jag tror att det snarare ligger i det att min syster var MIN syster, det finns ingen i min närhet som delar den relationen. Vi delar inte föräldrar alls. Hennes mamma och min pappa är sedan länge skilda även om de höll ihop i drygt femton år. Min man hann inte träffa henne många gånger och mina barn var så små. Därför är jag ensam om sorgen och därför finns hon inte i den dagliga tanken. Och när hon levde bodde hon långt borta och vi hade inte direkt tät kontakt.

Men. Systerskapet var lika starkt som om vi hade delat blod. Hon var min syster, lika självklart som att solen går upp varje dag. Och när jag tillåter mig själv att aktivt tänka på henne blir jag så ledsen. Sorgen griper tag och snörper åt. I dag började jag och min minsta son prata om det. Han var bebis när hon dog, han hann träffa henne, hon höll honom och tyckte att han var en så fin bebis. Och med DN:s Japantsunamispecial i dag låg tankarna på allt nära till hands så vi pratade, han och jag. Jag berättade om min syster. Jag pratade om hennes man, som bar samma namn som min son har i andranamn. Och han blev ledsen! Han som brukar vara glad och lättsam och ganska jämnmodig blev ledsen över att han inte skulle få träffa henne igen. Han blev ledsen över att han inte kom ihåg hur hon var. Och det var fint. Att i ett ögonblick dela sorgen med någon. Ibland vill jag berätta för folk på jobbet, folk jag inte känner, om min syster. Jag vill dela med mig av det, men gör det nästan aldrig.

Nu sover de andra. Jag har plockat fram mapparna med de gamla tidningarna om tsunamin. Hittat vykortet från Khao Lak med de ödesdigra orden "söstra mi! Vi tog en restresa till Thailand..." på. Och en massa hjärtan. Och jag öppnar hjärtat och känslorna på gavel och gråter och tänker på att min syster var 30 när hon dog. Hennes man var 35, lika gammal som jag snart blir. Och det är skit att folk ska dö så tidigt. När de precis ska skaffa barn, som ska fylla deras stora hus. Unga fina lyckliga paret.

Och jag tänker på att jag inte har några bra foton på dem ihop, och jag får nästan lite panik, jag vill ha dem framme, jag har foton på min syster, men det är när hon är barn och tonåring, jag vill ha andra, jag vill att de ska sitta synligt och att mina barn ska se dem och att de ska finnas i deras minne också.
Så jag letar upp min lillebror, vår gemensamma halvbror, på nätet, vi har inte pratat på ett par månader men nu gör vi det och genast rinner den akuta ledsenheten av litegrann, den där panikkänslan, och jag känner att herregud, jag måste ta vara på de syskon jag har också, jag måste bygga upp min relation med min lilla fina bror, den är inte dålig, bara gles, och vi har inte direkt hjälp av vår pappa att underhålla den. Och min bror ska fixa foton åt mig. Han ska scanna bilder och se till att jag får, säger han, och då lägger sig oron. I nästa sekund berättar han att han har inramade bilder på mig också. Och vår storebror. På väggen. Lilla fina brorsa. Och så skickar han direkt deras bröllopsfoto och jag gråter ännu mer. Och ler. Fina fina syster! Att hon en gång var min!