hela härliga helgen

Fredagen var toppen. Lördagen var så här: familjeutflykt! Hurra! Pappan skulle bara hämta en grej först och det tog 1,5 timme och jag hann bli sur och besviken och stod och väntade och solen bara rann iväg utanför och ibland känns det som om jag har väntat i tolv år. Sen skulle ena ungen sura och inte följa med och mannen skulle inte sitta jämte mig i bilen utan där bak inträngd med barnen och ja, det hela slutade med att jag grinade medan jag körde och sa dumma saker eftersom jag kände mig längst ner på priolistan och ena barnet sa "jag tycker ni ska sluta bråka" och andra barnet började också gråta.

Till slut kom vi iväg på utflykt. Jag rödgråten. Och det blev en fin utflykt med fika vid havet men det där grälet och besvikelsen ligger kvar som en tyngd. En dov tyngd. Och det är nog jag som är barnslig och snarstucken, jag gissar att det är så. Jag vet att jag är svår och jobbig.
På kvällen tittade vi på melodifestivalen men ingen ville laga mat, ingen tog initiativ till något alls, så vi åt varsin tallrik fil.

Och idag är det så här: damm som flyger runt och syns extra mycket i den obarmhärtiga vårsolen som vräker sig in genom fönstrena. Nog borde vi städa. Men jag vill hellre fly ut. Jag tror att jag ska tvinga barnen att gå ut på en promenad med mig.

Jag är så less på att känna mig sur och moody och trött. Och jag VET att det är upp till mig att förändra saker, och mitt eget sätt att förhålla mig till dessa saker och tingens ordning. Inte bara gnälla. Men jag gnäller inte SÅ mycket. Mest här. Jag tror att jag blir gladare framåt april, kanske?