Tusse

Grodan har gett lillasyster ett smeknamn. Jag tror egentligen det är ett misslyckat försök att säga "syster". Imorse pekade Grodan på magen, klappade den lite och sa "Tusse"
Hahaha... Tusse. Hur sött smeknamn är inte det? Jag som kallar henne Bumpen. Och Sambon som kallar henne Chiquita. Grodan har vunnit smeknamnstävlingen med hästlängder.
Efter att ha kallat magen Tusse två gånger försökte han och lyckades säga syster även om tungan hotade att slå knut på sig själv. Nu på kvällen frågade Sambon vart Tusse bodde.
- Magen, sa Grodan och pekade på min runda medicinboll till mage.
Från och med nu kommer Bumpen gå under namnet Tusse här på Hypo. Vad hon ska heta på riktigt har vi ju ingen aning om.

Så. Idag. Det var både en Gorda och Tusse dag. Grodan fortsätter vara sjuk. Så idag när både jag och Sambon skulle till sjukhuset hade jag gjort upp med mina föräldrar att Grodan skulle dit. Sånt gillar Grodan. Han blev så exalterad att han skulle dit att klockan 03.10 i natt vaknade Grodan och var fullt redo att åka.
- Åka Mommo, Sassa, sa han om och om igen.
När mamma och pappa inte verkade det minsta intresserade att gå upp för att åka till Mommo och Sassa bestämde Grodan för att gå upp ur sängen själv. När pappa hindrade honom blev han först upprörd innan han accepterade sitt öde och valde att prata om meningen med livet ur en två-årings perspektiv. (Eller gammal som Grodan säger när man frågar hur många år han är)

Meningen med livet för en "gammal" unge är bla att prata om vilka som sover på natten. Mamma berättar att fåglarna sover. Kossorna sover. Mommo sover. Kusinen sover. Grodan lyssnar intresserat och säger "jaa" för var och en. Men sen blir han exalterad. Sätter sig upp och beättar att ugglan är vaken. Och måååånen.

Grodans föräldrar var mindre nöjda i natt kan vi väl säga.

Så gissa om det var en lycklig Groda som tillslut, straxt efter 9 på morgonen, faktiskt fick plinga på dörren hos Mommo och Sassa.
Jag åkte till sjukhuset.
Dagens övningar: Tillväxtultraljud och förlossningsplanering med läkare.

Tillväxten gick jättebra. Allt såg så fint ut. Hon växer som hon ska. Varken mer eller mindre. Ligger mitt på mittkurvan och beräknas nu väga lite drygt 2700 gram. Flödet genom navelsträngen såg perfekt ut. Inget som pekar på att hon inte får altl som hon ska ha. Även hjärtat slog fint och bra.

Sen var det lunch. Och håltimme. Sambon dök upp 20 minuter innan vi skulle på vår förlossningsträff med läkaren. Åh, detta möte som jag verkligen har laddat för. När nätterna varit vakna så har jag legat och tänkt på vad jag vill prata om under detta möte. Vad jag har för frågor. Vad jag vill ha för svar. Vad jag vill att läkaren ska berätta.
Det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Det obligatoriska blodtrycket togs innan vi kom in till läkaren. 140/90. Se där. Då har både över och undertrycket stigit trots medicinerna. Så vi pratade ganska lite förlossning. Läkaren ville hellre se över vilka inbokade kontroller jag har närmsta tiden och vilken medicinering jag ska gå vidare med och vilken jag ska sluta med.
- Jag tror det här samtalet angående förlossning blir mer relevant runt v38 om du fortfarande är gravid då. Vi har ju en inbokad diabetesrond den 19e, så jag tror att vi tar och ser hur läget är då och bestämmer hur vi gör.

Helt ok för mig. Jag gillar den här läkaren. Jag har förtroende för henne. Hon är rak. Tydlig. Och inga krussiduller.
Men jag hade ju ändå förberett mig. Så det fanns några saker jag ville att vi skulle prata om, om vi lekte med tanken att vi får bukt med blodtrycket och jag får gå tiden.
Jag förklarade min enorma och oresonliga rädsla att föda vanligt om Tusse skulle växa till sig här i slutet och stiga på kruvan. Läkaren gav mig lugnande besked.
1. Jag kommer inte under några omständigheter gå längre än till den 6e april då Tusse är beräknad. Man låter mig alltså inte gå över tiden.
2. Eftersom jag är snittad tidigare så skulle inte hon heller rekommendera en vaginal förlossning om jag skulle få ett större barn.
3. Jag kommer inte få ett större barn. Barn som blir stora pga diabetes har i regel redan nu börjat sticka iväg på kurvan. Vilket Tusse alltså inte har gjort.

Min oro bara rann av mig. Nu behöver jag inte gå och tänka på det något mer.
Att blodtrycket har stigit och att man nu lämnar tankarna på normal förlossning för en stund och ser tiden an är inte heller något som oroar. Dels äter jag inte så mycket blodtrycksmediciner än. Vi har några steg till att stega. Och medicinen har hittills hjälpt riktigt bra. Sen är jag halvvägs in i v36. Vi har kommit så långt. Skulle det få ett snabbt och abrupt slut så är vi ändå på¨plus redan nu. Och något som faktiskt känns skönt, även om inte viktigast, är att för att vi har kommit så långt så tror jag inte att man tänker låta mig bli lika sjuk som förra gången. Skulle det vara nödvändigt så fine, låt mig bli riktigt sjuk. Jag överlever. Men det känns faktiskt skönt att tänka att det inte behövs. För det var inga trevliga sista dagar förra gången.

Doktorn skrev även ut ögonsalva för infektionen som jag nu har i båda ögonen. Hon skrev ut en tub som kommer räcka till oss alla tre om det smittas vidare. Och dessutom gav hon mig 2 uttag. Halleluja. Grodan och Sambon har ju haft ögoninfektioner 3-4 gånger den här säsongen. Det är riktigt skönt när man har medicinen hemma och kan sätta igång och behandla på en gång.

Nu på kvällen kom febern till Grodan. Hostan är inte speciellt mycket bättre även om han inte verkar ha riktigt lika ont i halsen längre. Feber och näsa som rinner. Och både jag och Sambon tyckte oss se svag antydan på infektion i ena ögat. Imorgon vet vi mer.
Jag har låtit bli att berätta att han och jag ska åka till Mommo och Sassa imorgon också. I hopp om att han ska sova bättre i natt.
Sambon känner sig kymig. Magen har rasat och han mår illa. Fint. En maginfluensa till är precis vad vår familj behöver. Vi får se. Kanske slipper vi.

Sambon säger
- Till sommar älskling, då får vi vara friska.
Jag undrar hur det känns att kyssa min trolovade. Vi har pussat varandra på kinden i så många månader nu (för minst en av oss har varit sjuk) så det knappt känns löjligt längre.

Men några bra saker till:
Mina bihålor är bättre. Halsontet också. Hostan kom aldrig vilket får mig på allvar att tro att mykoplasman har fått ge vika. Ögonen har faktiskt också blivit bättre jämfört med i natt.
Vid gott mod. Det är dagens summering.