Jag gillar människor som gör sitt jobb. Noga. Utan pardon. Regler är regler. Rätt är rätt. För hur skulle världen se ut om man böjde och bände på regler lite hur som.
Jag har håltimme. Mellan ultraljud och läkarbesök har jag tid för lunch och lite slötid. Så jag tänkte att jag tittar in på biblan och skriver mig en hypotext eller läser lite av era texter. Det finns 4 datorer vid ståbord. Och 2 datorer med stolar. Så jag bad att få sitta vid en av de TOMMA datorena med stolar. Men se, det gick inte. De är vikta för inneliggande patienter.
Om jag var student kunde hon erbjuda mig andra datorer. Men nej, det är jag ju inte. Och ja, då går det ju inte. För man KAN inte låna ut datorer i ett näst intill tomt bibliotek hur som helst. För tänk om någon kommer in. Någon som ska ha datorn. Eller vilken anarki skulle inte råda om man gjorde lite hur som helst?
Så här står jag. Men det blir ingen längre stund. För höjden är helt fel på ståbordet.
Jag går och fikar istället. Verkligen inte det jag ska göra med min diabetes. Men jag ids inte ens försöka vara duktig idag.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte