Gnäääääääääll

Det här är bara gnäll. Inget annat. Finns inget konstruktivt att läsa. Inget jävlar anamma att finna. Och önskar inga goda råd. Behöver inga klappar på ryggen. Jag behöver bara få gnälla tills det väller över kanterna. FÖR NU ÄR JAG JÄVLIGT TRÖTT PÅ DET HÄR. Trött på att vara gravid. Trött på att vara sjuk. Och så inåt helvete trött på mig själv.

Det börjar bli tungt att vara gravid nu. Idag när vi skulle ta CTG fick barnmorskan leta lite innan hon hittade hjärtljuden.
- Har hon flyttat på sig, undrade hon lite fundersamt. Bumpen har ju inte ändrat sig så himla de senaste veckorna. Hjärtljuden hittade hon lite längre ner.
- Jaså, sa barnmorskan, hon börjar sjunka ner nu.
Jo. Det har hon nog gjort. Sen i lördags kan jag säga. Det är inte helt oangenämt att nu ha de där sista "krämporna" som gravida har. För det betyder ju att vi håller på att gå tiden ut. Men tungt hur som helst. Framför allt när det verkar som allt ligger på golvet eller 15 cm upp. Och ligger det inte på golvet så tappar jag det, och då ligger det där lik förbannat. Men fine... detta flodhäst-tunga är okej egentligen.

Det är när det blandas med allt det andra jag blir jävligt gnällig.
Mitt immunförsvar har gått i strejk. Lagt ner fullständigt och bjuder virus och baskiluser in på fest. Det är fan sjukt hur sjuk man kan vara. Jag har inte haft en fullt frisk dag sen oktober. Sen början av januari skulle jag vilja säga att jag varit mer sjuk än frisk. Mycket pga den där halsviruset som bara inte vill ge sig.
4 kräk- eller maginfluensor har jag nog tagit den här säsongen. 3 tunga förkylningar med fokus i bihålorna. Mykoplasma. Halsvirus från helvetet. Jag har till och med fått en jävla fotvårta. FOTVÅRTA? Vad är det för skit att få? Jag har haft en vårta i hela mitt liv, när jag var 12 år gammal. I bipacksedeln, som den gravida person jag är alltid läser, står det att vårtor främst drabbar barn, ungdomar och de med nedsatt immunförsvar.

Just nu har jag ont i halsen. Förkylning som fått bihålorna att svälla utöver tänkbar storlek.
- Oj, sa Sambon, vad din näsa har svullnat.
Japp. Dubbel storlek. Huvudvärken som följer påminner som den huvudvärk jag led av sista veckan i min förra graviditet. INTE NICE. Bortsett från att det gör ont så in åt helvete, så vill jag inte ha massa symptom som påminner om havandeskapsförgiftning. Speciellt när det inte är det.

Huvudvärken gör det omöjligt att ens böja mig framåt. Än mindre plocka upp något från golvet. Dubbla alvedon hjälper, men jag kan inte äta hur mycket som helst. Nu på kvällen dök även en ögoninflammation upp från ingenstans. ÖGONINFLAMMATION?? ARE YOU KIDDING ME? Jag har ALDRIG haft ögoninflammation. ALDRIG. Trots att jag har en Groda och en Sambo som får det i tid och otid så har jag inte drabbats. Och tro mig, jag är inte så super försiktig av mig. Så jag borde ju ha fått det någon av de gånger som grabbarna har haft det den här säsongen. Men icke.

Nu däremot. När varken Grodan, Sambon eller någon annan har det heller för den delen. DÅ ska jag få det. Ja varför inte. Bring it on. Vad annat vettigt har jag att göra med min tid?

Dessutom blir jag så inåthelvete trött på mig själv. För jag ska vara så himla stark och duktig. Igår var jag hemma med sjuk Groda. Sambon frågade om han inte skulle vara hemma och VABa. Nej, nej. Inte behöver väl han det. Såååå sjuk är ju inte jag. Klart han kan åka och jobba. Idag VABade han förmiddag. Inte för att jag sa att jag behövde vila, utan för att jag skulle till sjukhuset och ta prover. När jag kom hem åkte han till jobbet. Han frågade flera gånger om jag klarade av resten av dagen solo. Jadå, jadå, inga problem.
Jag är ju för fan sjuk. Slut i kroppen så det heter duga. Men nej, nej, inte ska det erkännas för någon. Allra minst mig själv. Eftermiddagen var bitvis helvete. Botten nåddes när jag precis hade tagit två alvedon. Ett huvud som hotade att explodera. Grodan stod i badrummet och lekte med "liiiiite vatten" som han säger. Normalt så innebär det att han står där inne och leker med vatten. Ibland kommer man in och det är vatten över hela golvet. Men det är ok. Så trodde jag den här gången också. Jag hörde honom springa och hämta grejer.

Det har alltid funkat okej. Några mindre missöden. That's it. Nu blev jag lite orolig om han sprang och hämtade leksaker som inte är lämpade för vattenlekar. Kom till badrummet och mötte en Groda som just fyllt pottan med vatten och var på väg någonstans.
- Neej Grodan, utropade jag. Pottan leker vi inte med.
- Nä, svarade han lydigt. Sen pekade han till datorrummet som var mer eller mindre vattenfyllt. Det var några tömda pottor som låg där på golvet och skvalpade.

Då brast det för mig. Jag var så trött. Hade så ont i huvudet. Och bara tanken att ta mig ända ner till golvet för att torka upp sjön han skapat fick tårarna att komma. Behöver jag säga att gråt inte hjälper bihåle-sprängande-huvudvärk. Jävlars så ont det gjorde där jag stod på alla fyra och grinade.
Grodan blev ju förstås lika förstörd. Mamma lessen är inget han hanterar fint. Så var det kaos ett tag innan vi båda hade lugnat ner oss.

Jag är bara så trött idag. Jag orkar faktiskt inte just nu. Det är ok att vara valross-stor och ha lite ont här och var för att man är en koloss med en unge som pressar neråt. Men jag är så JÄVLA trött på att hela tiden vara småsjuk. Jag är ju inte dödligt sjuk. Jag har ju ingen feber. Jag är bara aldrig frisk. Aldrig, aldrig, aldrig frisk. Och idag tog jag i för mycket. Skulle vara för bra för mitt eget bästa. Så idag brast det och jag har inget annat än gnäll i mig. Inget. Jag är slut som artist. Jag kastar in handduken och lägger mig ner och säger "Inget mer. Nu gör jag inget mer. Någon annan får bära mig nu."

Lite sömn på det här ska nog ändra saker och ting. Men just nu kräks jag på mig själv och det som är mitt liv just nu.
Hej