Idag har vi varit hos mormor

Grodan håller på att få sina sista 4 mjölktänder. För visst är det väl så? 12-årständerna är väl inte mjölktänder? Nej. Jag tror det är de sista mjölktänderna. Sen ska vi ha ett lååååångt uppehåll med tandsprickning.

Grodan har ju fått sina tänder i ett rasande tempo. Det började vid 7 månader, så hade minst en tand på gång fram tills han var 1½. Sen hade han fått alla tänder utom 4. Och de är alltså på gång nu. Grodan har inte haft samma tandspricknings-problem för alla tänder. En tand kom med hög feber. En tand blev hela rumpan helt sönderfläkt. Aj, så ont han hade då. De flesta tänderna har kommit med dreggel och dålig aptit. Vilket var jäkligt jobbigt när tänderna bara avlöste varandra.

Ofta så bajsar han i alla fall oftare än normalt när det ska till att spricka. Så även nu. Eftersom han går på dagis nu så hann rumpan bli lite öm och nästan sårig. Så att byta blöja var ingen rolig grej. Inte med en Groda som nu kan uttrycka sig.
- Neeeej mamma. Ont. Vill inte. Ont. Sluta. Neeej, vill inte.
Åh, det skär i ens hjärta när man måste förklara att man förstår men man bara måste tvätta rent ordentligt och smörja fastän det gör ont.

Så idag släppte jag inte iväg honom till dagis. När jag ringde och meddelade dem, så erbjöd de sig att vara mer nogsamma. Men det räcker ju att han får gå lite för länge med blöjan för att rumpan ska spricka helt. Så jag tackade, men valde ändå att ha honom hemma.
Istället packade jag in honom i bilen och åkte över till mamma. Både mamma och Grodan var helt överlyckliga över mitt beslut. Jag fick ljuvlig avlastning. Trevligt sällskap. Och Grodan och mormor var så glada att få leka. Jag passade på att baka bullar till släktkalaset på lördag.

När jag ser min mamma med barn kan jag bli så imponerad. Visst, hon har haft 3 barn själv. Och det ger en väl erfarenhet som heter duga. Men det är sättet hon får det mesta att verka självklart. Hon struntar i att säkra upp sånt som jag tycker "Men herregud, hur vågar du" Men på något sätt avleder hon uppmärksamheten ifrån det och Grodan bara köper det. Hon etablerar en regel och jag är inte ens säker på hur. Samtidigt är hon allt annat än oansvarlig.
- Neeej, säger hon helt plötsligt. Så där får du ju INTE göra!
Jag hajar till och inser vad hon menar. Och hennes säkerhetsregler tummar hon inte på. Så det tar inte lång tid innan Grodan fattar de reglerna också. Hemma prövar han gränser som jag inte ser att han gör hos mormor. Förmodligen för hon är mer konsekvent än vad vi är. Och att hon är det redan från början, medan vi kanske kommer på det först efter hand.

Idag fick hon Grodan att äta renskav och potatismos.
- Näe, sa Grodan. Inte om det.
Och så ställde han bort tallriken. Mamma tog skeden och började berätta om hans bästis på dagis Nils. Grodan var så uppslukad vad hon berättade att han bara gapade och åt. Och vips var tallriken tom. Jag ångrade att jag inte hade lagt på lite mer mat. För när vi fyllde på var förtrollningen bruten och han ville inget ha. Då klarade inte ens mormor övertyga honom.

Jag är nu inne i v35. Jag har så svårt att fatta det. Hur kom vi ända hit. Proverna ser fortfarande riktigt bra ut. Blodtrycket är toppenfint. Läckaget håller sig på +1. Svullnaden i ansiktet syns bara på morgonen, men det ökar inget. Och barnmorskan pratar om att jag behöver ställa mig in på förlossning. Alltså en vanlig förlossning. Möjligtvis att jag kommer bli igångsatt. Men ändå. Inget akut kejsarsnitt. Att det kan bli verklighet. Jag fattar ingenting. Jag vet inte hur jag ska få hjärnan och hjärtat att förstå. Jag har varit i full beredskap så oerhört länge nu. Att få gå tiden ut och föda som de flesta andra har inte ens varit ett alternativ. En kompis som är i v24 med sitt tredje barn skrev till mig och skrev bla "... Jag tycker att det varit jobbigtnog att vara inställd på en vanlig förlossning och ha i bakhuvudet attnågot kanske inte går som tänkt och att det kan bli kejsarsnittistället. Att kanske inte få vara med om barnets första timmar."

För mig har det inte ens slagit mig att man kan vara med om att få sitt barn lyft från skötet rakt till bröstet. Klart man har sett det på tv. Men det finns ingen sån bild i mitt huvud där jag är huvudpersonen. Ingen bild alls. Inte en endaste känslomässig koppling. Inte ens när jag sprang på ambulansbåren i korridoren. De var på väg upp med en kvinna som inte hunnit fram till BB. Bebisen låg redan på bröstet när de kom fram till sjukhuset. Klart blev jag helt sprickfärdig av gråt. Hon hade fått sin lilla bebis. Den låg där på sin mamma och mådde bra. Men att JAG skulle ligga någonstans med några minuters gammal liten bebis.

Nej. Nix. Det finns inte. Min hjärna har ingen bild, känsla eller koppling alls. Fanns inte förra gången heller. Förra gången låg jag på uppvaket i 6 timmar för observation. Jag låg där och var lycklig. Överlycklig. Jag visste att Grodan och Sambon fanns någonstans på samma sjukhus. De var tillsammans. Och Grodan var i goda händer. Att han inte var hos mig var så oviktigt. Han hade kommit ut och nu skulle allt bli bra.
Efter uppvaket låg jag ytterligare några timmar på förlossningen innan man bestämde hurvida jag skulle få åka upp på bb-avdelningen. När de tillslut sa ok till det, kördes jag via Neonatalen och fick för första gången hålla mitt eget barn. När sköterskan sa "Vill du hålla honom?" så var min första tanke "Får jag"

Jag har oerhört svårt att inse att jag har kommit så här långt i min graviditet och att allt helt plötsligt ser bra ut. Men än finns det lite tid att hitta vägen dit.