Proverna ser bra ut.

Så där.
Jag tycker på reset-knappen och tar ett djupt andetag. Allt är ju inte bara skit. Inte ens nästan allt. Världen och värden börjar landa och helt plötsligt finns det plats och kraft att ta till sig allt stöd, alla vänliga ord och allt pepp som jag har fått fram tills nu.
Tack. Och ber om ursäkt att jag inte bara varit omotaglig för den utan rent av varit otrevlig för den.

Heltidssjukskrivningen gör gott. Lite tråkig, men det är bra att komma från jobbet. Jobbets verklighet, panik och skitviktigheten som råder där rör till världsbilden just nu. Jag behöver få befinna mig där människor är viktiga. Inte där vi offrar människor för bandbredden.

Sockret har äntligen stabiliserats. Och inte bara det. Helt plötsligt rusar inte sockret fast jag inte äter helt enligt rekommendationen. Det är som om min egen kropp helt plötsligt har fått tillbaka lite förmåga att själv reglera. Det stökar till det en aning eftersom jag har ganska så höga insulindoser efter rusningen som var under januari. Så jag hamnar lågt någon gång varje dag. Men nu har jag lärt mig hur det känns så det är inte lika läskigt längre.
Så jag mailade värdena till min diabetesdoktor och sänker insulindosen försiktigt måltid för måltid.

Var på specen idag. Blodtrycksmedicinen gör sitt alldeles utmärkt och jag visar upp finfina blodtrycksvärden på 130/80. Även äggviteläckaget håller sig fint. Varvar mellan +1 och +2. Svullnaden i ansiktet har inte blivit värre, kanske rent av lite bättre. Så det ser ut att vara lite lugnt med havandeskapsförgiftning också. Om det får förbli så eller inte är inget vi vet något om.

På torsdag ska jag dit och ultraljuda mig. Då följer man upp Bumpens hjärtslag. Det är nog det enda som stör just nu. Det är en sak att jag är har dåliga värden och inte mår bra. Men inte min bebis. Inget får peka på att hon inte har det bra. Och det spelar ingen roll att de säger att det är vanligt att ha sån här typ av orytmiska slag. Inget som indikerar att min bebis inte har det bra eller mår pria stör och gör ont. Men jag försöker hålla mig cool. De vet fortfarande betydligt bättre än jag. Så de får fortsätta enligt sin plan.

Oj... jag måste ju äta lunch för tusan!!
Vi hörs.