Så där ja.
Nu ser det ut att ha ordnat till sig för den här gången. Visserligen har jag inte träffat läkaren idag och fått svar på de senaste blodproverna från i morse. Men barnmorskan nämnde att de såg bra ut.
Magen mår fint igen. Var nog bara baciller som satte systemet ur spel. Nu har kroppen rensat ut och jag mår mycket bättre.
Blodtrycket är finfint tack vare medicinerna. Det var till och med så att jag inte läckte någon äggvita idag. Tycker att svullnaden i kroppen har gått ner något, även om jag fortfarand har lite påsar under ögonen.
Igår kväll visade blodproverna på fina levervärden igen. Så jag tror att jag blir utskriven idag faktiskt.
Jag var nere på ultraljud imorse. Bumpen växer bra. Ligger fint på kurvan. Och tydligen är jag 31+6 IDAG. Inte igår. Ja, ja... jag har ingen riktig koll på det där. Bumpen beräknas vara 1940g just nu. Stora lilla flickan.
Däremot gick barnmorskan igång rätt ordentligt på Bumpens hjärta. Antar att hon tyckte sig se något som inte var bra. Försvann iväg för att få en läkare att titta på det också.
Läkaren var inte samma som överläkaren i förrgår. Den här läkaren visade inte samma lugn och självklarhet som överläkaren i förrgår. Hon undersökte mycket mer och nöjde sig inte i alla fall. Så nu ska hjärtspecialisterna på Astrid Lindgren kontaktas och konsulteras. Kanske vill de också titta på Bumpens hjärta. Dagens läkare var inte heller helt nöjd med att nästa ultraljud för hjärtat var på torsdag. Kanske är det så att det tidigareläggs.
Det är jobbigt när de går i gång så där. Samtidigt så känner jag att då är risken mindre att de missar något eller baserar något på ett antagande. Så det är blandade känslor till dagens ultraljud. Bumpens oregelbundna hjärta gör det omöjligt att ta CTG. Ändå så försöker man. Jag får ligga högst obekvämt medan de jagar hjärtljud och kurvor. Men tillslut får de ändå ge upp.
Nåja. Det har varit skönt att vara här. Det var jobbigt när jag hade så himla ont i magen och känna att jag skulle veta om det var viktigt eller inte. Att få lämna ansvaret i någon annans händer. Det känns så skönt. Men nu tror jag att jag ska ta en sväng förbi apoteket och köpa handkräm. Sen upp på rummet och vänta på läkaren. Och så måste jag kolla upp alla tider för undersökningar jag har inbokat nästa vecka. Det lär nog vara en del nu.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte