Ute i ryska snökanonen

Det har varit mycket snack om den ryska snökanonen. Men snön som föll idag var lugn och stilla. Så när Sambon ringde vid 14.30-tiden och frågade om han skulle hämta Grodan från dagis sa jag att det behövdes inte. Jag kunde mycket väl ta bussen in till Centrum och hämta Grodan och handla middag. Det fanns gott om tid för det.

När jag gick hemfrån var klockan 15.30. Solen sken och bara enstaka snöflingor singlade ner. Jag tog den tomma vagnen och gick till bussen. Vi har ca 800m till bussen på ishalkig väg. Men med vagn framför gick det riktigt bra. Bortsett från att jag inte hade kollat när bussen skulle komma. Så när jag hade 75m kvar åkte bussen förbi. Högst irriterande. Ute hos oss går inte bussen så ofta. Men vad göra? Har man inte koll på bussarna så får man skylla sig. Så det var bara att bre ut Grodans fårskin på träbänken och vänta de 20 minuter det skulle ta för nästa buss att komma.

Trodde jag ja. För inte visste jag att utanför Kungen hade det just inträffat en riktigt hemsk frontalkrock som blockerade all trafik in som ut från kommunen. I en timme var det så. Och det hade sin effekt ute hos oss på landet. Det kom ingen buss efter 20 minuter. Eller jo, det gjorde det. Fast "Ej i trafik" och tro inte att han stannade för att plocka upp oss 2 frusna själar som stod på busshållplatsen och frös. För nu var solen helt borta och den där ryska snökanonen var i full gång. Bara så där. På ingen tid alls.

Det kom ingen buss 20 minuter efter det heller. När jag hade stått i över 50 minuter och väntat så insåg jag att varför ringde jag inte taxi? Till dagis funkar ju det. Hade precis googlat fram nurmet till öarnas taxi när en buss äntligen kom och plockade upp oss. Gissa om jag var genomfrusen i -12 gradig kyla.

Det fick ta lite tid på dagis. Så det gjorde inget att Grodan inte alls ville gå hem utan sprang runt överallt och apade sig för mamma sin. Jag fick tid att tina upp. Sambon satt i stillastående bilköer på andra sidan broarna. Tillslut gav sig Grodan och jag iväg för att ta oss hem. Vi bor kanske 4km från Centrum. På varmare del av året hade det varit en baggis att gå hem. Men i den snöyra som rådde var det verkligen inget lockande alternativ. Nu fanns ju inte taxi som alternativ heller eftersom de inte har någon bilbarnstol. Så det var att stå och vänta. I centrum ligger även bussgaraget. Hela jäkla centrum bara vimlade av bussar. Men nästan alla stod det "Ej i trafik" och de åkte runt tomma. Ingen buss som skulle hem till oss inte. Klockan hade nu passerat 18 och jag insåg att tiden tills Grodan bara måste ha mat blev allt mer aktuell. Så tillslut ringde jag Farmor. Farmor var lätt förstörd.
- Farfar har redan tagit en pilsner och sitter i bastun. Han kan inte köra bil nu.
- Nä, jag vet. Det är ingen fara. Vi klarar oss fint. Men det kommer inga bussar. Så jag tänkte, om det kommer en buss som går upp till er före en som går hem till oss, då tänker jag ta den så Grodan kan få komma in och få mat. Vilka är bussarna jag kan ta upp till er?

Mitt i samtalet kommer så en buss som tar oss hem. Så jag avslutar samtalet med Farmor och springer till bussen. Det hade jag ju inte behövt göra. Det var chaufförbyte som tog väl si så där 10 minuter. Men tillslut åkte så bussen. 3 busshållplatser senare fick jag och Grodan gå av.
- Ursäkta, hörde jag en röst bakom mig.
Där stod en liten tonårstjej.
- Ja?
- Har du en mobil jag kan få låna?
- Eh... ja, ja visst.

Hon fick låna min mobil. Hon ringde sin pappa. Tydligen skulle hon till en kompis eller något sånt, men hade åkt för långt. Hon skulle ha klivit av i centrum men inte förstått det eftersom det finns två namn man kan använda. Hennes mobil var slut på batteri, så nu ville hon att pappa skulle ringa vännen (eller vem nu Sofie var) och be henne komma och hämta henne.

Usch vad jag inte gillade upplägget. Att stå ute i vår ödemark, långt ifrån någonstans att gå in. Där nästan inga människor rör sig. Bara bilar som snabbt åker förbi. Utan telefon och bara vänta. Utan att veta om pappan fick tag på Sofie. Om Sofie kunde komma eller inte. Nej. Fan heller.
- Ska du inte gå över vägen och ställa dig på den andra busshållplatsen, frågade jag. Det står några människor där så det kan innebära att en buss kommer snart om du har tur. Och då kan du åka tillbaka dit du skulle ha gått av.
Flickan såg på mig
- Ja, fast jag har inget batteri i min mobil och jag hade SMS-biljett. Jag kanske kan tjata mig på bussen?

Aldrig i livet. Jag kunde inte stanna. Grodan behövde mat. Och komma inomhus. Men jag kunde inte bara lämna henne heller. Så kom jag på.
Rotade i fickan och fick upp den.
- Här, sa jag, det är en bussremsa. Den räcker till flera bussresor om du behöver det. Kolla, där kommer en buss. Spring över så hinner du med den.

Hon hann precis. Kanske var den där Sofie påväg redan. Vad vet jag. Vad visste hon? Men det var en för obehaglig chansning. I Centrum finns det fullt med människor att fråga om hon får låna mobiltelefon. Därifrån kanske hon rent av kan gå hem till Sofie. Vad som helst att stå ute snålblåsten i mörkret ute hos oss.

När Grodan och jag kom hem gjorde jag snabbt ihop pyttipanna. Men Grodan tog bara en tugga och sen grinade han.
- Ont, grinade han.
- Har du ont gubben?
- Jaaha.
Han pekade på tungan. Inte vet jag om han hade det. Men han har sovit oroligt både om nätterna och enligt dagis även där de två senaste dagarna. Ingen pyttipanna. Ingen macka. Inte ens yoghurt funkade. Han fick lite smärtstillnade, men fick inte i honom mycket innan han helt freakade ut. Trött, hungrig och något mer... det finns gränser vad Grodor klarar av. Så det blev välling. Men inte ens det fick han i sig. Han somnade istället.

Så nu väntar jag med spänning hur natten blir. Det har gråtits i sömnen en del.
Personligen tror jag faktiskt att det är de sista tänderna som är på G.

Att åka 3 stationer till Centrum, gå till dagis och så tillbaka igen. Det tog mig drygt 3 timmar idag. Herrejösses.
Men mina tankar går ändå till de där i bilarna på bron. Jag är så himla hyperkänslog mot bilolyckor just nu. Det bara knyter sig i magen på mig.