Här går jag och jäser

Vilken jäkla grej det är att jobba halvtid. Hur fantastiskt är det inte att få börja med en grej och hålla på att pyssla med den i lugn och ro... Och göra klart!! Runt omkring mig ränner folk som yra höns. Möten hit, möten dit. Kris här och var. Själv sitter jag lugnt och stilla. Reser mig ibland för att jaga rätt på en och annan. För helt plötsligt finns tiden att följa upp saker. Hela vägen.

Jag läser mail och skickar svar. Åsikter och förslag. Kreativiteten vaknar till liv när det inte längre handlar om att bara överleva dagen. Jag engagerar mig lagom och släpper sånt jag tycker tar för mycket kraft.
Jag har även tagit tag i några surdegar. När man inte hela tiden blir avbruten med viktigare saker så visade de sig inte vara så sura. Några utav dem var riktigt roligt att få gjorda.

Fast det är klart. Det är trevligt med halvtid när alla gullar med en och ojar sig. Gravid är ett väldigt legitimt special-behandlings-tillstånd.
1) Det syns
2) Man är inte på riktigt sjuk
3) Det är något positivt och ingen runt omkring behöver känna sig obekväm.
Det hade nog varit något helt annat om jag var sjukskriven halvtid på grund av psykisk ohälsa, deprision eller in i väggen symtom. Då är det nog lite annorlunda.

Folk tror ju dessutom att jag är så sjukt höggravid.
- Oj.. Är du kvar än?? När är det dags?
- April, suckar jag och tycker det är hur långt kvar som helst.
För det var i börjar av januari jag insåg att jag kanske skulle få gå tiden ut den här gången. Och helt plötsligt var det 3 månader kvar. 3 MÅNADER!! Hur lång tid som helst. Sambon försökte säga att det går snabbt.
- Du, hittills har jag varit graivd i 6 månader. Det innebär att hälften av hittills är kvar. Tycker du jag varit gravid kort tid? Va? Tycker du det?
Han skrattade och tyckte ändå att tiden skulle gå fort.

Och det gör den ju. Den går ju fort hela tiden. Lite fortare för varje år. Jag suckar fortfarande över att det är långt till april. Men det beror ju på att jag har inte hunnit med att fatta att hela januari har kommit och gått. Så nog går det fort. Nu när jag lallar runt här på halvtid så lär allt gå ännu fortare. Helt plötsligt går jag där i korridoren på SöS, framåtböjd och stånkar. Som alla de där tjejerna jag ser nästan varje gång jag är på sjukhuset. De är någon inte-jätte-bråttom-fas i värkarbetet. Jag får alltid blanka ögon när jag ser dem. För det syns att de har ont. Jag klarar inte av att se människor ha ont nu. Sen vrider jag på huvudet, och där går en pappa med en bilstol i ena handen. I bilstolen sitter världens minsta lilla nallebjörn. Det är bara nallebjörnar som åker hem från SöS just nu. De är grå, svarta, vita och bruna. Alla är dessutom världens minsta. Pyttar hela bunten. Kommer på mig själv att tänka att de måste vara små neo-barn. Men det är de inte alls. De är bara nyfödda. Alla nyfödda är pyttar. Och björnklädda.
Shit, det bara sticker i näsan för tårarna vill få fritt flöde när jag ser alla dessa björnpappor som ska åka hem med sina små.
- Jag vill också!! skriker det i mig.

Det var exakt likadant förra gången.
Och ändå, när jag tänker tillbaka på dagen som vi faktiskt fick stoppa Grodan i den där jättestora bilbarnstolen så kommer jag inte alls ihåg oss gå där och bara skina. Dels bodde vi ju på Neo, så vi tog bakvägen ut. Och sen minns jag inte. Jag minns läkaren som meddelade att vi fick åka hem. Och hur stolen stod på bordet i fikarummet. Men inte hur det var att stoppa i Grodan. Eller hur det var att klicka fast stolen i bilen. Ta bilen och åka hem. Ha, jag måste ha tvingat Sambon att åka i 20 km/h hela vägen. Satt jag fram eller bak? Jag måste ha suttit bak. Jag bara måste ha gjort det.

Jag är alltså någonstans runt v30 nu. Och känner mig så himla färdigjäst. Otålig och känner mig klar. Minns att jag kände exakt samma sak förra gången. 30 veckor... Det borde räcka. Nu kör vi. Kom igen. Då släpper vi sargen och kommer med i matchen. Så det var ju en rätt stor chock när jag någon vecka senare lades in på sjukhuset och de pratade om att barnets lungor inte var färdigutvecklade. Vaddå inte färdig? Jag hade ju tyckt att den lilla groda i magen var superklar.
Så är det precis likadant nu. Jag VET att Bumpen inte är klar än. Och att vi vill ha henne kvar i magen en bra stund till. Men det KÄNNS som om allt är redo nu. Jag är redo nu.

Nu ska jag fortsätta med mitt.