Målar fan på väggen

Det var diabetesrond idag för min del. Med det innbär följande:
- Lämna kissprov (görs förvisso alltid inte bara vid rond)
- Ta blodtryck (tas också varje gång oavsett vad för typ av möte det är)
- Träffa 2 läkare och en barnmorska för att gå igenom allt.

Först är det diabetesläkaren som tittar på mina värden. Hur mycket insulin jag tar och kommer med kommentarer, råd och beslut hur vi fortsätter resan. Oftast är det samma diabetesläkare, and I love him. Skinntorr som få, men så jävla skarp.

Läkare nummer två brukar ha mer koll på allt det övriga. Hittills har det alltid varit en hon, men lite olika hon från gång till gång. Hon tittar på blodtrycket som har tagits, och kissprovets resultat. Hon bläddrar oftast i min gamla journal och tittar vart vi befinner oss och hur det ser ut.

Dessa ronder är hittills de enda läkarbesöken jag har behövt göra. De skriver ut läkemedel som behövs. Korrigerar och bestämmer vad som ska ske.

Idag var kissprovet bra. Men blodtrycket hade gått upp från förra veckan. Som i sin tur hade gått upp ordentligt från gången innan. Nu ligger jag på 145/90. Hade kissprovet visat på läckage av äggvita tror jag att de hade börjat skruva på sig. Men nu var kisset så rent som snö. Så läkarna kände sig rätt så lugna. Ingen blodtryckssänkande medicin. Inte än. Stiger det mer så är det nog nästa steg.
Men de bestämde att jag behövde ett barnmorskebesök tidigt nästa vecka för att följa upp detta. Och att vi skulle ha nästa rond om 3 veckor istället för 5-6 veckor som det varit tidigare.

Barnmorskan som var med följde med mig för att boka in tiderna. Så jag har nästa besök om en vecka.
- Men kom ihåg, sa barnmorskan, hör av dig på en gång om du känner dig konstig. Ont i magen. Ont i huvudet. Vad som helst. Vänta inte till på måndag. Vi fixar in dig så vi kan ta blodtryck om du känner dig osäker.

När allt var klart ringde jag Sambon. Messade svärmor. Och ringde mamma. Berättade alla detaljer men sa att läkarna var inte vidare oroliga. Men i bilen började hjärnan genast måla fan på väggen. En stor fet fondvägg blev det utav hela målningen. Tårarna rann och jag ville bara kräkas över alltihop.

Jag är inte lika hysteriskt orolig som när blodtrycket stack iväg i v22. Då var det så vidrigt att jag ville bara rulla ihop i en liten boll. Nu har jag klivit in i v31 och jag känner mig säkrare att allt kommer sluta bra.
Men hjärnan målar upp att nu är det på gång. Nu drar karusellen igång. Om de ger mig blodtryckssänkande medicin så vet jag att jag inte kommer kunna släppa oron. Det spelar ingen roll om medicinen faktiskt kommer göra så att jag kan gå full tid utan några som helst problem.

Jag försöker intala mig att det kanske bara blir så där som tjejen jag träffade när jag låg inlagd förra gången. Hon var där med sin andra graviditet. Hade fått havandeskapsförgiftning första gången och nu var blodtrycket inte tillfredsställande. Men hon hängde på sjukhuset i några dagar, sen blev hon utskriven och fick åka hem. Blodtrycket stack inte iväg vidare och jag tror hon fick ett bra slut utan några akuta kejsarsnitt eller något sånt. Jag försöker tänka på henne och tänka att det finns många sätt den här resan kan sluta på. Och de allra flesta alternativa sluten är bättre än förra gången.

Det går bra när jag berättar för andra om läkarbesöket. Då är jag samlad, nykter och vet mycket väl att jag inte behöver oroa mig mer än vad läkarna gör. Men när tankarna får egen tid med bara mig så är det något helt annat.
Jävla skit-blodtryck