Positivt tänkande

Ja alltså när jag läser min senaste text låter jag ju som att allt är skit och så är det naturligtvis inte. Så nu försöker vi vända och skriva lite mer positivt, även om jag faktiskt, tro det eller ej, är väldigt positiv i mitt dagliga liv.

Jag orkar jobba heltid igen, lite på gränsen, men det går i alla fall. Bara det är ju värt att fira faktiskt. Men jobbet i sig, just nu, känns tyvärr riktigt illa. Eller nej, det var också fel. Jobbet är jättebra, alltså arbetsuppgifterna. Det som inte är bra är att jag blir behandlad som en tennisboll av chefen, och särskilt en kollega anser att man kan säga vad som helst till mig. Och jag är ju så jäkla snäll/mesig/korkad (?) att jag haft svårt att säga ifrån. Fast häromdagen fräste jag faktiskt till efter att ha fått mer och mer skit under dagen, och satt sedan och sträckte på mig resten av eftermiddagen. Jag har sökt ett fåtal andra jobb, varav ett enda är något av intresse. Och jag blev kallad på intervju, som en av väldigt många, och bara det känns som en bedrift. Nu är jag rätt övertygad om att jag inte får det (nu är jag faktiskt inte negativ, utan realist: jag saknar kompetens i ett ämne som man egentligen måste ha, så skulle det gå bra beror det på att andra är sämre, inte på att jag var helt rätt person för jobbet), men bara att ha kommit så långt jag gjort i urvalsprocessen känns som en stor seger. Det var trots allt ett rätt kvalificerat arbete.

Sen om jag får jobbet vet jag ändå inte om jag vill ha det. Jag fäster mig för mycket vid mina kollegor, och om den jävligaste av alla ändå försvinner snart kanske jag kan få komma tillbaks till min ursprungsplacering, och då hamnar saken i ett helt annat läge. Den tidigare värsta personen är redan borta, och ännu en som är en aning jobbig känns som någon jag i alla fall kan handskas med även om det blir lite jobbigt ibland. Men merparten av mina kollegor är trots allt väldigt bra!