När man inte kan sova.

Klockan är 4.20.
Jag har fått sovit någon timme. Men nu går det inte. Hostan och halsen håller på ta livet av mig. Det känns så. På riktigt. Kanske är det lite överdrivet. Tiden på dygnet och bristen på sömn kanske gör sitt för att bidra till känslan. Men när klockan blir 8 är det jag som ringer och bokar tid hos doktorn.
Jag trodde halsen var på väg att bli bättre. Bara härom dagen trodde jag ju att det var på väg åt rätt håll. Men så sitter man här. Har varit en tung dag för halsen generellt idag.

Var hos barnmorskan idag.
Inte helt upplyftande, även om hon är helt ljuvlig. Sockret hade gått upp och jag läckte rätt mycket socker. Inte så konstigt, jag har haft värsta ostabila perioden nu där jag i princip varje dag har höjt insulindosen till varje måltid samt natten. Jag har inte riktigt dubblat insulindosen på 2 veckor, men inte långt ifrån. När kroppen får såna snabba förändringar så är det svårt att hålla allt i schakt. Och det syntes nu.

Blodtrycket hade gått upp igen. 140/80. Det är väl fortfarande inget att oroa sig över. Det här trycket kan jag ha i normala fall också. Läckaget av äggvita har de två senaste gångerna legat på +1.
+1 kan vara vad som helst och ingenting. Så det är också bara något som noteras men än så länge inget som oroar. Men barnmorskan var nöjd med att jag hade diabetesrond redan på måndag. På diabetesronden avhandlas inte bara diabetes. Då sitter jag med två läkare, en sköterska och ofta min barnmorska. Den ena läkaren fokuserar på diabetesen. Går igenom mina värden och uttalar sig om dem. Man bestämmer vilka doser jag ska ta och de bokförs. Sen ökar jag ju doserna mellan ronderna hur som helst.
Den andra läkaren tittar på allt det andra. Går igenom min historik från förra graviditeten, går igenom historiken från nuvarande graviditet. Tittar på värden och mediciner jag äter. Hittills har hon inte vidtagit några direkta åtgärder eftersom allt har sett fint ut.

Om inte värderna har försämrats till måndag så tror jag inte hon kommer göra något nu heller. Annat än att det blir blodtrycksmätning varje vecka. Skulle jag gissa. Kanske att jag kommer på rond lite tätare nu också.

Idag kom även papprena från försäkringskassan angående min sjukskrivning. Jag minns tusan ingenting hur det gick till förra gången. Minns inte om jag fyllde i papper. Att jag fick läkarintyg som skickades hit och dit minns jag. Men inte att jag gjorde något annat. Men det gjorde jag säkert. Fast inte så här. Då behövde jag inte skriva text om varför jag inte kunde jobba. Det vet jag säkert. För jag hade aldrig kunnat svara på en sån fråga förra gången.

Idag köpte jag första grejen till Bumpen.
Mamma och jag var och lunchade efter sjukhusbesöket. Efteråt gick vi bland bäbiskläder. Jag ville ha en liten björnoverall som Bumpen ska ha på sig hem från BB. Det känns så fånigt. 300 kronor för en liten mysig björnoverall som hon ska åka hem i. Jag har köpt den i storlek 50/56. Vilket innebär att om hon blir normalstor så växer hon ur den illa kvickt. Ändå kan jag inte låta bli. Ända sin jag och Sambon bestämde oss för att skaffa barn allra första gången så har jag haft bilden av en liten bäbis i en ullig björnoverall. Med Grodan blev det inte så. Han skulle ju komma mot slutet av april och inte trodde någon att det skulle behövas då heller. Och framför allt inte att jag skulle behöva ha fixat plagget i januari. När Grodan sen föddes 2 mars skickade jag min mamma att leta.

Vintriga bäbisoveraller i mars var lögn att hitta. Alla affärer var översollade med vårkläder. Det enda min mamma kunde hitta var en ursöt drakflease i storlek 62 eller 68. Hon hittade den samma dag vi fick besked att vi skulle få åka hem. Jag fick susa ner till Gamla Stan och hämta den. Grodan var ju så långt ifrån storlek 62/68 man kan komma. Så det blev mer en liten säck han fick ligga. Till hösten var den lagom stor för honom.

Nu springer jag återigen på sjukhuset och ser alla som går med sina bilstolar med de alldeles nyfödda bäbisarna som ska få åka hem. Och jag blir lika blödig varje gång jag ser en liten unge i sen söt ullig overall som passar på ett ungefär. Så det fick bli det. 300 spänn på en vit ullig björnoverall som hon kanske kommer kunna ha eller som redan från början är för liten. Sånt vet man ju inte nu. Stör mig att köpa kläder så här tidigit. Inte för att jag är orolig för att något ska gå fel utan för att jag inte vet hur stort barn jag kommer få.

Alla nyfödda föds inte i storlek 50. Har flera kompisar som fött knubbiga stora barn och aldrig någonsin fått plats i de där små kläderna. Själv har jag inte fött ett fullgånget barn. Inte heller vet man hur diabetesen kommer påverka tillväxten. Alla nyfödda är små och söta. Det är först när man lägger två bäbisar bredvid varandra som en kan verka så väldigt stor. Eller om man lägger väldigt små kläder bredvid.
Det spelar mig ingen roll om min dotter kommer ut som en liten 5kg-klimp (dock gärna inte vaginalt då tack) Men jag har ingen lust att ha en liten söt hög av små fina kläder som bara får henne att se gigantisk ut för hon inte kan ha dem.

Nej. Det blir inga fler klädinköp från min sida. Dessutom behöver vi ju inte det heller. Just bäbisstorlekar, från 44 och uppåt har vi MÄNGDER av. Jag har två stora kartonger av kläder från Grodans första år. Han var ju liten så länge, så det hann bli mycket kläder även i de allra minsta storlekarna.
Bla bla bla... jösses. Jag bara maler på. Men det tar bort fokus från halsen. Och just nu känns min graviditet väldigt närvarande och det känns som om det är alldeles snart som vi ska få vårt andra barn. Just nu är hon vaken och sparkar runt där inne. Vår lilla Bump.

När solen går upp kommer jag nog tycka att det är långt kvar igen.
Ok. Dags att ta en halstablett och se om jag kan få sova något.
Skönt att ha skrivit av sig lite.