Jag känner mig så mycket gladare

Kan inte sova. Har usel dygnsrytm ny och har haft det i veckor nu. Men jag är inte alltför oroad eller irriterad över det. Snart nog är detta min verklighet.
Tar tiden till att uppdatera kring några tankar som just passerade mitt huvud.

Idag är jag i v29+0. Det innebär att jag går in i v30 nu. v30 - mitt stora första delmål.
"Bara jag kommer till v30" har mantrat varit.
Jag har inte önskat att få i v30, med det är trots allt så mycket bättre än före.

Och jag inser att senaste tiden har pusselbit för pusselbit fallit på plats och det har sakta ändrat min attityd. Genom hela den här graviditen har jag varit väldigt negativt fokuserad. Fel, brister, förändringar av det negativa slaget har varit i mitt fokus. Till skillnad mot min förra graviditet då jag var oerhört lycklig, positiv och väldigt väldigt gravid. Jag gick jämt och klappade på magen. Kände noga efter om det sparkade. Noterade varenda förändring i kroppen och tyckte de var bra (bortsett för mot slutet dårå) Jag badade badkar och sjöng för min bebis i magen. Vi fotograferade magen varje vecka. Både jag och Sambon satt i soffan och pratade med magen. Jag var så glad att vara gravid förra gången.

Jag förstår att det är stor skillnad på sin första och andra graviditet. Det tråkiga är att den här gången har jag verkligen inte varit glad i själva graviditeten alls. Den har bara känts som ett jobb som måste genomföras.
Den negativa inställningen har dessutom spritt sig till övriga områden i livet.
Nu tror jag visserligen att här på Hypo har det varit mer fokus på negativa grejer än i verkligheten. Jag vill i alla fall tro att jag varit mer nyanserad i verkligheten. Men jag kan ha fel.

Men som sagt, sakta har saker fallit på plats och skeppet har börjat vända.
Det började med ultraljudet innan jul. Så himla mycket oro var upphängt på det. När det visade bästa resultat var det som om det plötsligt gick att andas igen. Vad som ännu mer har gjort allt lättare är att mitt blodtryck har varit toppen de senaste 3 mätningarna. Verkligen toppen. Bättre än vanligt faktiskt. Blodtryck är alltid kopplat till en lätt ångest för mig. Vare sig jag är gravid eller inte. Jag har ett hoppigt blodtryck som hellre lutar åt något högt än lågt. Men nu har det verkligen varit tungt. Den gången hon mätte 140/100 höll jag på att gå sönder. Grinade i bilen hela vägen hem. Spelade ingen roll att hon hade mätt om och fått ner det till 130/90.
Senast var jag nere på 110/70.

Så har jag ersatts på jobbet. Det tunga ansvaret jag har slitit med hela hösten är nu bortlyft. Jag har gått ner på halvtid och helt plötsligt har jobbet blivit roligt igen. Jag får tid att göra klart saker. Jag kan sitta och uppdatera en tidplan och få den klart, på mindre än en dag! Jisses, sånt har kunnat tagit mig veckor eftersom det hela tiden kommer nya mer brådskande saker.
Halvtiden innebär också att jag får lite mer tid till mig själv. Idag tex, var jag och klippte mig. Senast var väl augusti eller nåt sånt. Jag har helt enkelt inte haft tid. Tid eller ork.

Nu ser jag fram emot att äntligen få ringa min tandläkare. Jag har en plomb som lossnat tidigt i höstas. Jag tror att det har gjort att hålet den en gång täckte har kunnat progressa. Men det har inte gått att göra något åt. Jag har haft så mycket läkarbesök som gjort att jag fått jobba som en jävla gnu, så bara tanken att ta en ½ dag för att gå och prata med min tandläkare har bara inte funkat. För jag vill egentligen inte att tandläkaren ska göra något åt saken medans jag är gravid. Jag vill inte ha bedövning och jag vill inte att tandläkaren håller på att pyssla nära nerver och skit. Men hon kan ju ändå sitt jobb bättre än jag. Så att åtminstone gå och be henne titta på tanden och diskutera vad det finns att göra går ju fint när man är gravid.
Att inte ha tagit tag i mina tänder ger mig ångest. Jag hade en period på nästan 6 år som jag inte ansåg mig ha råd att gå till tandläkaren. Jag sköt det på framtiden och täntke att jag tar tag i det i morgon. Herregud, när jag insåg att det gått så många år höll jag på att börja grina.
Tänder som är så himla viktigt! Det spelar ingen roll att det är dyrt att gå till tandläkaren. Efter det har jag aldrig prioriterat ner dem. Förutom nu då. Och det känns surt, för jag tror det är ett ful-hål som håller på att äta upp tanden.

Nåja. Nu har jag ju tid att gå dit. Och att åka till IKEA. Städa undan lite saker hemma. Dammsuga. Fixa och dona. Åh. Det känns så härligt att vara glad åt sitt liv. Vara glad åt sin vardag. För det har jag inte riktigt varit på rätt länge.