2012 so far

Om jag ska neggognälla på 2011, som förutom en stor sorg och en jobbig mitt var ett bra och fint år, så var det att jag tjockade på mig. Och jag var ju inte smal innan heller. Men 2011 var mitt tjockaste år på länge. Tråkigt, onödigt och ledsamt.

Bra dagar tänker jag "fan vad gött att ha timglasfigur, som BRIGITTE BARDOT!", eller ja, typ, jag försöker liksom intala mig något sånt (en blekare och tråkigare och inte alls lika snygg Brigitte Bardot, förstås). "Jag är minsann snygg och tjock!". Andra dagar vill jag spöa den där heffaklumpen i spegeln. Sucka, gråta, gräva ner mig.

Hur som helst. Det är inte så lätt. Och jag äter bra mat men säkert för mycket och så här års har jag ju en extra sweet tooth. MEN jag har börjat träna. Jag går inte ut och går på våra glashala vägar och jag tar mig inte tid att åka iväg på gympass - men jag tränar wii fit. Ofta en timme per dag. Och det är kanske inte världens hardcoreträning men det finns saker som step up som jag tråkar på med. Och jag blir svettig! Det borde väl räknas då?

Minst en halvtimme step up varje gång, sen en stund cykling också (då står man på sin wiibräda och stampar på stället och "styr" med handkontrollen"). Sen brukar jag belöna mig själv med lite skateboard som är roligt och tränar balansen (och så grämer jag mig alltid över att jag aldrig började åka skateboard!).

Och den här lilla vanan har jag upprätthållit i nästan två veckor. Jag TROR att det är bra och bränner åtminstone en gnutta fett. Och om jag nu inte orkar sätta igång och vara stenhård med ätandet samtidigt så må det väl vara hänt, bättre plus minus noll, än bara plus? Det vill säga - bättre träna och äta godis än bara äta godis!.

Men annars då? Jotack. Jag hade lite dåligt samvete en dag över att jag är dålig på att natta barn. Fast det egentligen är en så världsfin stund på dagen, så är jag dålig på det, jag blir rastlös, säger "imorgon!" och så får P natta i stället. Barn som är snart åtta och tio BEHÖVER förstås ingen nattning men de vill gärna ha det. Och jag kände att jag hade varit en tråkig mamma på sistone. Tråkig, rastlös, lite sådär "ja men snart, inte nu, vänta lite, jag ska bara". En kväll ville min äldsta bli nattad av mig och jag sa att han hade fått vara uppe extra länge, han fick se det som nattning, liksom. Plus att boken han ville höra (Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne) läser han och hans pappa. Jag gillar inte att hoppa in och läsa ett kapitel mitt i och inte få något sammanhang.

Så dumdrygt av mig just då men jag hade jobbat hela dagen, på det där hektiska stället jag hoppar in på ibland, och var mätt på intryck. Sen familjehäng hela kvällen. Då, vid halv elva, var jag mätt på prat och ville bara vara i FREEEEED. Så gossen somnade själv. Sen kom mitt dåliga samvete och smällde mig rätt i nyllet.

Så igår: då läste jag. Och då valde vi ut en bok som bara är vår, som bara vi ska läsa. En slags mild science fiction-berättelse för barn, Jakten på WondLa. Fin och bra och spännande och när jag hade slutat läsa la min egentligen ganska icke-gosiga unge armarna om mig och sa "vet du vad jag ska göra nu? krama dig i tusen dagar".

Fem minuter senare sov han. Goda fina ungen.