En tillbakablick på livet som 27-åring

Saker må gå i cirklar - cirklarna rör sig ändå uppåt, lite långsamt.

Jag har läst en hel del gamla hypoinlägg de senaste dagarna. Främst från 2004. Och jag vill liksom sända tillbaka några varma tankar till tjejen som var jag. Nu kan jag tycka att jag var så ung - 27 år. 27 är visserligen inte alls särskilt ungt, man är vuxen då, men jag tycker att jag var så liten, så rädd, så osäker, av mina dagboksanteckningar att döma.

Och jo. 27 är vuxet. Men att vara nybliven tvåbarnsföräldrar till två hyfsat täta barn, gift med en lantbrukare som jobbade mycket, på en plats där jag inte kände mig riktigt hemma - det är tufft även för en 27-åring. Jag var så osäker på framtiden, på om jag någonsin skulle hitta en sysselsättning här. Jag brottades med uppblossande allergier, förmodligen hormonpåverkade av graviditet och amning. Jag kämpade med en trotsig 2,5-åring. Jag fick ont i axlar och nacke av bebiskånkande, jag fick inflammationer i handlederna och underarmarna. En släng av panikångest kom då och då. Våra bilar brakade ständigt ihop, våra billiga snikbilar. Ekonomin var minst sagt ansträngd, vi köpte billigt vitt bröd på Lidl och kämpade för att få det att gå ihop. Mitt i allt dog min syster i tsunamin - och jag hade ingen att dela sorgen med. Ingen alls. Jag kapslade mest in den.

Svåra påfrestningar, det var det. Jag var neurotisk och halvt deprimerad och visst, gnällde en hel del - fast delvis motiverat.

Och om jag bara hade vetat att det skulle lösa sig. Att jag skulle komma att trivas mycket bättre. Att barnen skulle växa upp och bli så kloka och härliga och trygga. Att jag faktiskt till och med skulle ha det så bra att jag flera ggr har tackat nej när min arbetgsivare har bett mig att söka andra (bättre, och på mer tid) jobb inom koncernen. Det hade jag inte kunnat ana då. Att jag sju år senare skulle sitta i den lyxsitsen. Att jag då skulle ha hunnit prova flera jobb, varav ett på många sätt härligt frilansjobb som tog mig runt om i Sverige.

Och jag tycker att jag kändes nästan tonårsaktigt deppig och gnällig ibland. Orolig och nojig och neurotisk. DET ORDNAR SIG, gumman vill jag ropa bakåt i tiden. Du kommer till och med att gå ner i vikt! (och lite upp igen men det är ju en annan historia)

Jodå. Jag är osäker nu också, har mina nojor och egogrejer för mig. Men ack så stor skillnad det ändå är. Ibland, på den ingrottade tiden, hade jag nästintill social fobi. Så fruktansvärt osäker på mig själv, så oerhört självkritisk. Det är jag inte längre - inte lika mycket.

Ibland är det allt bra att skriva dagbok, så att man kan gå tillbaka och minnas hur det egentligen var (och skämmas lite över hur man formulerade sig och tankarna man hade).

Det är alltså inte bara dåligt att bli äldre. Som 34-åring känner jag mig nog som mitt mest harmoniska någonsin - även om jag får mina bryt nu också ibland, och känner att jag vill rymma. Det är aldrig lika ihållande nu. Och det har varit ups and downs med mannen men nu är det också liksom harmoniskt och rätt lugnt det mesta. Fint. Snart kommer han hem från fritids med våra stora, fina ungar.

Jupp. Så är det.