Blien blir till skrot

Så var det klart dårå. Bilen kommer inte att repareras. Skadorna är för stora och det blir för dyrt. Så försäkringsbolaget tänker lösa ut oss. Med hur mycket vet vi inte än.

Fan.
Jag hade verkligen velat att bilen skulle vara så okej som den såg ut att vara. Fast det är ju klart, i den hastigheten så är det ju rimligt att något går sönder. Och nu var det inte vi, så då borde det ju rimligtvis vara bilen.

Och jag VEEEET, det hade kunnat gå mycket värre. Och skönt att det bara vara bilen. Det är bara pengar. En bil går alltid att ersätta. Jada, jada, jada.
Man KAN vara jävligt tacksam att vara vid liv och samtidigt tycka det är trist, jävligt och förbannat jobbigt att stå utan bil och ha ännu en ny "köpa-bil-aktivitet" framför sig. Det ena behöver inte ta ut det andra.

Jag hatar att köpa bil. Det är pain in the ass. Jag gillar mer att vara vid liv än död. Men jag hatar ändå att köpa bil. Och vi måste ju ha den. Det funkar ju inte annars. Vi får inte ihop vårt schema om en av oss ska åka buss dit vi ska. Det är en av nackdelarna att bo på landet.

Imorgon har jag tid hos barnmorskan. Och så måste jag ringa doktorn. Min hals blir inget bättre, så jag måste nog kolla upp det. Det gör så jävla ont. Jag håller på bli galen.
Jag vet. Fröken neggo nr 1.
Det är bara det som måste ur mig. För jag har glädjeämnen också. Grodan strör dem omkring sig. Som när han sitter och dricker ur min pet-flaska med vatten
"Dott-dott", säger han och dricker mera.
Så söt att jag kan äta upp honom.

Sambon gör mig lycklig. Idag var jag till guldaffären och frågade om ringarna hade kommit. Det hade de inte. Synd. Hade velat kommit hem med dem idag. Tänk.... bära ring. Inget jag har gjort förut.

Ultraljudet gick finfint. Bumpen såg ut att ha det bra där inne. Hon låg fint på kurvan och allt annat verkade bra det med. Nu ska jag nog sova.