Förkyld och ont i halsen.

Det här skulle vara min sista vecka fulltid på jobbet. Istället ligger jag hemma och har ont i halsen som en tok. Förkyld så att huvudet vill packa ihop och flytta.

Jag har legat och sovit, först på morgonen och sen större delen av dagen. Så nu när alla andra sover sitter jag vaken.
Det känns som om min familj har varit sjuk sen oktober. Ibland alla tre, ibland någon utav oss. Men konstant någon som är dålig.

Nu är det min tur. Igen.
Näsan är alldeles svullen i mitt alldeles runda ansikte. Jag börjar bli redigt stor nu. Då menar jag inte bara magen. Jag är ingen sån där vackert gravid som får en fin kula mitt på en i övrigt ganska oförändrad kropp. Nix. Nope. Jag går upp massor av kilon som sätter sig överallt. Bred som en ladugårdsdörr och dubbelhakorna växer.

Nu gör det mig inte så mycket. Min Sambo älska mig ändå och jag har svårt att racka ner på mig själv när magen ändå är det mest framträdande. Men jag vet att det blir att jobba efter förlossningen. Mina gravidkilon trillar inte av automatiskt. Men den dagen, den sorgen.
Nej, jag bryr mig inte så himla mycket om min växande kroppshydda. Men dagar som denna är det lite jobbigt med allt som inte är topp.

Håret är flottigt. Värre än flottigt är att det är väldigt väldigt oklippt och ofärgat. Mitt hår har nog aldrig varit så här illa. Permanenten var ju verkligen helt galet misslyckat. Men det var åtminstone en chansning som var värd att ta. Nu är håret bara dåligt omhändertaget. Något jag inte låtit ske sen jag var 18 år gammal. Det gör ont att se att jag inte tar mig tiden ens till det. Huden är blek. Som oftast i januari. Ansiket pluffsigt. Jag klarar inte gå i bh hemma längre. Allt som sitter om kroppen ger mig obehag. Tyvärr har jag inte mina fina yppiga bröst som hellre pekar uppåt än nedåt. Nej, nu har tyngdlagen hittat dem och jag ser allmänt schabbig ut. Läpparna är spruckna och torra. Vaselin eller Idomin har bättrat läget, men inte mer än så. Jag är blank på ögonen pga förkylningen så jag ser så där lagom smådrogad ut.

Jag har usel kondis som direkt följd på för mycket bilkörande och för lite vardagsmotion och träning. Jag vaggar som en anka. Jag hostar om jag skrattar. Att se sig själv i spegeln eller fönstrets reflektion är verkligen inte upplyftande. Kan för det mesta ignorera det, men när jag mår så himla dålig av förkylningen och halsontet så ligger det här och bara får en att känna sig ännu sämre. Eller i alla fall så illa som man tror.

Imorgon är det dags för ultraljud igen. Det är ett tillväxtultraljud. Sen är det inget mer imorgon. Barnmorsketid har jag först dagen efter. Då ska vi ordna sjukskrivningen, kolla blodtryck och annat smått och gott. Hmmm... detta innebär att jag måste vara i v28. Det var som tusan. Jag vill inte säga att det går fort, men jag tar mig allt närmare veckor då jag känner att vi får fast mark under fötterna.

Nej. Nu dags att sova.