Magsjuka och ultraljud

Grodan sov över hos farmor och farfar i helgen. När de kom tillbaka med honom på söndagen berättade de att mitt i natten hade det varit full rulle då han drabbades av kraftig diarré.
Lite själviskt tänkt, men jag kände bara "Vad skönt att jag slapp"

Men jag slapp ju så klart inte alls.
Igår kväll, lagom till syrran hade åkt hem efter att ha varit här hela helgen, började jag må illa. Jag trodde faktiskt inte det var mycket att fundera kring. Men fel hade jag. Från fem på kvällen till fem på morgonen har jag kört porslinsbuss. Rumpan mådde fint, men inte magen.

Farmor meddelade att hon sjuknade in i morse. Syrran messade att för henne tog det fart under natten. Farfar och Sambon har än så länge klarat sig, men båda säger sig må lite kymigt.

Jag som hade mitt superviktiga ultraljud idag. Det som skulle visa sig om flödet till Bumpen funkar som det ska. Hela mitt liv har hängts upp på detta ultraljud. Sambon försökte säga att jag inte kunde åka in idag. Men jag kunde inte vara ok med det. Jag ber 1000 gånger om ursäkt om jag är självisk, elak och har smittat någon. Men jag tvättade händerna noga med tvål så fort jag kom dit. Spritade händerna ordentligt. Tog inte i hand och hälsade. Hostade inte. Nös inte. Och vi kom aldrig varandra nära.

Jag kunde bara inte skjuta på det här ultraljudet. För vem vet när vi skulle få tid nästa gång. Jag har gått in i vecka 25 och jag är livrädd att det ska skita sig.

Ultraljudet såg toppenbra ut och jag kände hur lugnet bara lade sig. Imorgon ska jag vara hemma och vabba en dag till för både Grodan och min skull. Eller för alla i vår närhets skull kanske man ska säga. Både Grodan och jag mår bättre nu. Men en dag till hemma ska vi nog vara.