Luciatåg. På dagis.
Jag hade sett framför mig att jag skulle böla utan dess like. Men jag klarade mig ganska bra. Mycket tror jag berodde på att alla de minsta knattarna, däribland min son, blev helt chockade inför hela föräldrarskaran som stod mitt emot dem.
Jag vet ju att de har övat, det har jag ju sett på Grodan hemma. Han har gått och sagt "Pita pita pita" Vilket är Grodans sätt att säga "Tipp Tapp, Tipp Tappp". Dessutom har jag sett att de har fullt med rörelser till låten.
Men nu satt varenda knatte helt stilla och bara stirrade. Hade de bara blinkat med händerna till "Blinka lilla stjärna" och jag hade brutit ihop fullständigt. De större barnen var ju så klart jätteduktiga. Men jag hade svårt att slita blicken från de minsta. Och gissningvis stirrade jag allra mest på min egen son.
Hur som helst. Det var en ljuvlig morgon med ett alldeles fantastiskt rart lussetåg.
Jag hade dessutom tagit semester hela dagen. Fy faaaaaaaaaan vad skönt. Det här är en hemlighet, men jag längtar efter att bli sjukskriven och få lite tid för mig själv på dagarna innan det är dags att föda unge och börja den snurran igen.
Men än så länge är jag inte sjukskriven. Jag jobbar full tid och på kvällarna ägnar jag åt att brodera eller beställa hem saker från nätet. Nu råkade jag beställa en bild vi gav alla i julklapp förra året men glömde ge oss själva. Har gjort den på plexiglas till oss själva. Bara protot kostade 129 spänn. Sjukt.
Jag fick lite tid för julshopping. Det gick superbra, fast jag bara hann med hälften. Jag orkade faktiskt inte bära fler kassar och fick avbryta långt innan jag kände mig klar. Pappa är svårast. Men nu har jag kommit på en bra present. Den kostar inte så mycket så jag vill gärna komma på en present till. Men jag är i alla fall jäkligt nöjd med den här.
Nu ska jag brodera lite.
Har beställt tillräckligt från nätet för idag.
Eller nej, nu kom ju reklamen som jag väntat på för att hitta nästa site som jag har lite shpping att göra på.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte