redan torsdag, veckan går fort. jag längtar fortfarande sjukt mycket efter helgen och efter lite dötid. igår var jag först tvungen att jobba över, sedan hem, gå en runda med valpen, sedan iväg på kalas för D och sedan hem, duscha och gå och lägga sig. idag är det städdag, det är inte mycket att säga om det för det måste ju göras. men sedan är det snart HELG.
och så måste jag ringa min mamma, har skjutit upp det i flera dagar nu, för att berätta vad vi vill ha i julklapp och nej, det går liksom inte att komma undan med att man inte vill ha någonting alls. "du kan ju sms:a om det är så att du inte har lust att prata med mig" sa min mamma lite halvsyrligt när hon ringde senast och frågade samma sak och jag inte hade något bra svar. det här låter förmodligen väldigt otacksamt, och det KÄNNS väldigt otacksamt, mina föräldrar är generösa med det materiella. men jag kan ju tycka att jag hellre hade sett att min julklapp var någonting som gavs med tanken att de verkligen trodde att det här var något jag skulle uppskatta, hellre än att man liksom lämnar en slags beställning som måste uppgå till en viss summa, det är ju ungefär lika roligt som att handla på postorder. men men, det är ju i-landsproblem av stora mått. det känns bara andefattigt, och sen tycker jag det är sorgligt att man liksom måste gå och ha ångest över att man är tvungen att ringa och prata med SIN EGEN MAMMA, det borde inte vara så.
men ja, nu ska jag trötta ut er med lite Z också. i måndags var hon helt som vanligt, liksom kastade sig på och men ojojoj vad häftigt att jag hade varit på kurs (jag antar att hon frågat J om detaljer, för hon var väldigt insatt med tanke på att jag bara sagt att jag skulle på "en kurs") och vilket hotell hade jag bott på och vad var det mer för folk som hade varit där och vad hade valpen tyckt om att jag hade varit borta hela helgen och hade det gått bra att åka tåg och yadayadayada. sånt där som jag tycker är extremt TRÖTTSAMT eftersom det aldrig känns som ett normalt samtal utan mer som ett förhör. men hur som helst är jag ju ändå så satans väluppfostrad att jag svarar på frågor. ja, sen var det väl inte mer med det. i tisdags var allting också som vanligt, inget speciellt hände. igår så var allt som vanligt på morgonen fram till lunch. jag hade ingen matlåda med mig och så råkade jag höra att T skulle åka bort till thaivagnen och frågade om han inte kunde köpa med en dagens till mig. och då vet jag inte om Z blev sur att jag liksom styrde upp min lunch utan att fråga henne om hon också ville ha en dagens från thaivagnen (fastän hon hade mat med sig), INTE FAN VET JAG hur man ska tänka, vi brukar liksom inte springa omkring och ta upp lunchbeställningar eftersom nästan alla nästan alltid har matlåda med sig. ja, men sen när jag skulle gå över till lunchrummet i en annan byggnad så frågade jag Z (hennes rum ligger så man passerar det när man går mot entrén) om hon skulle med och äta lunch, men nä, hon skulle gå lite senare, sa hon. sen kom hon till lunchrummet MAX en minut efter mig, i sällskap med J. pratade inte med mig, tittade inte på mig och nähä, inte för att jag bryr mig, men man undrar ju lite vad det är hon reagerar på. sedan var jag på möte och när jag kom tillbaks hade hon gått hem tidigare utan att säga något till M heller, så han är tydligen också med i hennes (rätt så misslyckade) "utfrysningskampanj" just nu.
och sedan känns det som att hon kör lite random smågrejer mot mig. typ demonstrativt slänger tepåsen i brännbart eftersom jag är den som har tagit upp och skrivit lappar om att kaffesump och tepåsar ska läggas i hushållsavfallet. tömmer sin vattenflaska precis utanför entrén eftersom jag är den som har sagt att man kanske inte måste göra det när det är minusgrader ute så att det blir en isfläck precis där flest människor passerar. såna grejer. jag väljer att ignorera, men jag tycker det är så otroligt barnsligt, människan är ju ändå 37 år.
men som sagt, det är rätt vilsamt när hon "straffar" en, så jag ska väl inte klaga egentligen för det är ju mycket värre när hon är på och ett plåster. men det är lite svårt att respektera en 37-åring som mest beter sig som en 7-åring. och det är så förunderligt hur folk egentligen bär sig åt.