you're a lot like me

Ibland känns det som att den här familjen består av fyra barn och inte av två barn och två vuxna. Jodå, vi kan ta ansvar också, och förmana och uppfostra och vara stränga. Men det är så mycket tok. Och vi har så svårt att hålla oss allvarliga ibland.

Jag tittade lite på tv med mina barn och Måns Herngren sa "knulla" och jag fnittrade till. Och så sa han det igen. Och jag fnittrade igen. Mest för att sjuåringen fnittrade. Häromdagen fick de varsin "pruttlera" i adventskalendern, och vi vuxna tycker att det är minst lika roligt som barnen gör.

Och så skulle jag ikväll jämna till äldsta ungens långa hockeyfrillehår, och klippte av lite där bak så att det blev mer jämnlångt. Då blev han argbesviken och tyckte att det såg ut som en pottfrisyr och drog en massa argroliga ordvitsar där han döpte om sig till Potter i efternamn, han drog på sig en handduk så det såg ut som en burka, han surade, hoppade runt, tittade sig i spegeln och såg arg ut. Jag försökte vara konstruktiv och positiv men det var svårt när sjuåringen svansade omkring oss, wittier than ever, och ordvitsade ännu mer och med ena örat ditåt kunde jag inte låta bli att fnittra ännu mer. Sen gick han och satte sig i trappan ovanför oss och ropade ut ännu fler skämt. Väldigt roliga därtill.

Men sen så lugnade alltihop ner sig och jag läste saga och barnen somnade. Men då kom min man hem från LRF-möte och berättade att de hade haft ett lotteri och att en bondekollega från grannbyn hade vunnit en do-rag. Sen exploderade vi båda två av skratt. Alltså. En do-rag. Som Preston och Poot och de där grabbarna har i The Wire. En nylonstrumpe"mössa" som sitter tajt som en kondom på skallen. Det var bara lite roligt. Att tänka sig en rätt stiff och väldigt korrekt svensk lantbrukare i 45-årsåldern dra på sig en sån. (Sen var det nog inte riktigt en do-rag mannen menade, utan en sån där tajt krage som sportaffärer har? Som kan bli ett pannband.)
Sen var vi tysta i fem minuter. Och så gapflabbade vi igen.

Sånt här trams kan jag visst skriva. Men den där texten jag har deadline på i morgon verkar sitta trögare. Jag kommer inte på något! Jag kan inte formulera mig längre. Jag går runt och är för tjock och glad och nöjd, tror jag.