är det något jag inte kan med så är det folk som liksom pendlar hit och dit. folk får gärna vara otrevliga och griniga, men då ska de fan vara det hela tiden så man kan rätta in sig i ledet.
hela den här veckan har Z undvikit mig på ett mycket medvetet och utstuderat sätt. inte pratat om något annat än rent jobbrelaterade saker, undvikit att titta på mig, demonstrativt pratat med andra på fikarasterna. fine with me. igår när hon kom på morgonen så stod M och jag och pillade med kopieringsappareten som står i entrén. Z sa godmorgon. vi sa godmorgon. sedan sa Z: "M, vet du vad, jag vann 100 kronor på triss igår" som om jag inte stod där och på ett sätt som inte gick att tolkas som något annat än exkluderande. och barnsligt, förvisso. men återigen, fine with me, jag bryr mig inte och tycker mest det skönt att slippa hennes påträngande sätt och alla frågor och förhör.
idag var jag på ett möte när hon kom, så första gången vi såg varandra var i fikarummet. hon hälsade, jag hälsade. sedan satte hon sig och började ganska demonstrativt att prata med någon annan. fine with me. sedan gick jag tillbaks och började jobba. hon kom och började med någonting i samma rum, ingen sa någonting. sedan gick hon ut och kom instudandes igen efter kanske en kvart och bara: "jahaaa, ska ni hitta på något roligt i helgen"? som om en veckas medvetet tigande och ignorerande och jag-låtsas-att-du-är-luft:ande aldrig hade existerat. så jag svarade bara helt kort att jag skulle åka till stockholm på kurs och när det låg i luften att hon skulle fråga vad för kurs så ställde jag snabbt någon motfråga och när hon svarat på den gick jag därifrån innan hon hann börja babbla vidare.
det retar mig lite att jag svarade så, för jag tycker inte jag har någon jävla redovisningsskyldighet till henne. jag är egentligen inte konflikträdd men här känner jag att jag bromsar mig själv, jag försökte intala mig att det berodde på att jag var stressad eftersom jag ska sluta tidigare och inte hade tid att ta en diskussion om detta, men kanske har det att göra med att jag liksom inte vill avslöja att jag tycker att hon är för personlig och kryper för nära, att det äcklar mig lite. för då blir det plötsligt en personlig grej om mig som jag inte tycker att mina arbetskamrater behöver veta om mig. jag är väldigt öppen och tydlig till en viss gräns, men sedan vill jag inte mer.
men en sak är säker, jag orkar inte MED såna här människor. var sur, ignorera mig gärna, men gör det HELA tiden då för fan så att man kan rätta in sig i ledet och gilla läget. jag har INGA problem med det.
snart: åka tåg, bo på hotell, gå på kurs. jippi/mohahaha, blandade känslor, tänk om alla är unga, snygga, proffsiga och så kommer jag och är från landet och avig och socialt inkompetent. ja, vi får väl se hur det här går nu då.