Så jobbigt

Diabetesrond igår.
Jag blir lite provocerad av de i min närhet som tror att diabetesen är en sån stor grej.
- Åh vad roligt att värdena är bra, utbrister de lättat.

Diabetesen är en baggis.
Menar inte att vara nonchalant här, men jag har en ganska ok egen insulinpump. Den räcker bara inte hela vägen. Men det faktum att min kropp ändå kan producera en del insulin själv gör att mina sockervärden inte sticker åt alla håll. Så diabetensen är bara lite pillig. Det gäller att komma ihåg alla mätningarna och att alltid ha med sig insulin och mätstickor. Men jag är inte orolig. Jag har fina värden.

Men diabetsrond innebär också att man ska ta blodtryck. Och det är en helt annan femma.
Igår visade första mätningen 140/100.
För er som inte har järnkoll på blodtryck så kan jag säga, inte bra. Inte bra alls.
Numera är jag så jävla van att ta blodtryck att jag kan känna redan när de pumpar upp vart det barkar. Ett bra värde innebär att de inte behöver pumpa upp en lika hårt.
Men det spelar ingen roll. När sköterskan tittar upp på mig, lossar på plupparna hon har i öronen och frågar
- Äter du medicin för blodtryck?
Då sjunker mitt hjärta ända ner i botten, det blir tungt att andas.
- Nej. Vad hade jag idag då?
- 140/100.
- Ajdå. Det brukar kunna vara högt, men det trippar inte över 140/90.

Så jag får sätta mig igen och vila. Lite senare kommer hon tillbaka och mäter igen. 130/90. Ok, det var la bättre dårå. Men inte betryggande.
Så kommer jag in till diabetesronden. Där sitter överläkaren som har järnkoll på allt som rör diabetes. Och den kvinnliga läkaren som även tittar på allt annat.
Hon frågar om min arbetssituation. Hon pratar om hurvida vi kommer behöva se över den längre fram. Och det kändes som om längre fram inte är så där jäkla långt fram.

Det här är helvete. Helvete.
Det är 10 veckor kvar innan jag känner att jag kommit på rätt sida av tidslinjen. 10 veckor då saker inte får braka åt pipan. 10 veckor. Det är halva den evighet jag hittills har varit gravid. 10 veckor. Det är så jäkla lång tid.
Blodtrycksmätningen igår får mig att räkna. Räkna fram och tillbaka. I mellandagarna är det dags för ultraljudet som just nu känns som det viktigaste på planeten. Direkt efter nyåret har jag läkarbesök och utvärdering av ultraljudet som ska mäta alla flöden från moderkakan till lilla Bumpen i magen.

Förra gången blev jag sjukskriven den 19 januari. Den här graviditen ligger nästan 2 veckor före i tiden. Så det blir lagom där runt trettonhelgen... kort sagt... om det vill sig illa så är läkarbesöket den 2 januari domen och hemgång.

Ja, jag vet. Jag målar fan på väggen.
Jag är lite överemitionell just nu. Ett dåligt blodtryck, det är egentligen allt vi har just nu. Ett blodtryck som egentligen inte säger att det är bra eller riktigt dåligt.
Men just nu känns allt så jäkla tungt, oroligt och jobbigt. Och jag är ett sånt jäkla hormonpaket att känslorna bara svämmar över. Rationella eller inte. Spelar ingen roll. De bara öser på.

Jag grinade hela vägen från sjukhuset hem igår. Gick till jobbet idag och bara sjönk för varje timme som gick. Vid 14-tiden mådde jag så jäkla uselt att jag inte kunde göra annat än att ringa mamma och grina. Efter samtalet orkade jag ingenting. Jag ställde in resten av dagen och åkte hem.
Nu mår jag mycket bättre. Jag har fått grina loss och lättat på trycket. Det är fortfarande jobbigt, men inte som tidigare idag.