Jag tror att jag har gnällt aningen för mycket hemma kring mitt jobb, min graviditet, hur jobbigt saker och ting är. För när jag sa
- Kan du byta på Grodan, jag vill inte så gärna bära honom just nu för jag har ont i Bumpen idag.
Då fick jag det blixtsnabba svaret tillbaka
- Ja, jag med.
Så idag har min Sambo ont i ligamenten kring sin livmoder. En betydligt värre åkomma än de känningar jag har. Jag vet ju i alla fall att det växer ett barn i min livmoder. Vad som pågår i hans har jag ingen aning om. Men det låter allvarligt om han har ont idag.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte