the domestic things

började skriva en kommentar till förra texten, men den blev så lång och jag orkade inte sitta och scrolla i den lilla kommentarsrutan för att få överblick.

men för att förtydliga. jag hade verkligen inte brytt mig om det hade varit så att han hade gjort något annat, vettigt, medan jag plockade undan, om han hade gått och sågat ved eller klippt gräset eller vad som helst som så att säga hade kommit båda till gagn. men riktigt så är det ju inte. sen att han kanske inte gör det av uppsåt utan mer av...tja, tanklöshet kombinerat med en dos bekvämlighet kanske, men det stör mig ändå. inte om det bara hade inträffat någon gång då och då, men när det känns som att det är satt i system. att det på något vis har blivit mitt ansvarsområde och att det ska stå och falla med mitt initiativtagande huruvida det blir gjort eller ej. och när man har diskuterat saken minst 100 gånger (känns det som) och varit TYDLIG och berättat exakt vad man har för förväntningar, och sedan ska man ändå få slängt i ansiktet att ens förväntningar är "outtalade" bara för att man inte råkat sagt något om dom just DEN dagen.


Anni skriver att alla inte automatiskt uppfattar att något är på gång och att det kan vara läge att hugga i, och nej, så är det kanske. eller så är det nog helt uppenbart. jag kan ju inte begripa hur man kan se en överfull tvättkorg och INTE tänka "nu är det dags att tvätta", men uppenbarligen finns det ju människor vars startsignal inte går förrän det inte finns några rena kläder kvar i garderoben.

men jag är lite less på att alltid behöva vara den som drar i och tar initiativ till och måste styra och ställa med precis allt för att något ska hända, och det är väl lite där OOMBEDD kommer in i bilden. ibland skulle jag också bara vilja kunna sätta mig ner och se saker hända av sig själva.

det kommer förmodligen aldrig att ske. för jag ligger ju alltid i framkant. jag behöver aldrig sätta mig ner och planera och tänka igenom saker, för jag har alltid koll. jag vet utan att behöva se efter hur många ägg det finns i kylskåpet, hur mycket bensin det finns i tanken, när det är dags att deklarera och beskära rosorna och sätta på vinterdäck och avmaska hundarna, jag glömmer aldrig att köra ut soptunnan på onsdagar udda veckor och jag har koll på att i juni nästa år är det tre år sedan jag fick min senaste TBE-vaccination och att det är dags för påfyllning.

sån är jag. och då tycker han att det är svårt att leva upp till det, att det är som en tävling där han alltid kommer sist. men jag har aldrig begärt att han ska vara som jag, verkligen inte.

ja. men igår pratade vi om detta och det blir väl bra. vi är fortfarande inte riktigt sams. för jag är så in i helvete sårad, för jag tycker att även om man är arg behöver man fan inte vara taskig och gå till personangrepp, men han har liksom inga såna spärrar och säger saker till mig som jag inte ens skulle få för mig att säga till någon jag verkligen ogillade. sen att han inte menar någonting med det spelar liksom ingen roll, för det tar ändå.

men ja. vi är väl på rätt väg. och vi kommer väl fram, så småningom. vi ska ju åtminstone åt samma håll.