Till helvetet och tillbaka

Visst har jag hört om de djävulska dagisbacillerna. Men aldrig hade jag trott att det skulle kunna vara så här. Det här är bland det värsta jag har varit med om.

Jag som tyckte förra veckan var tuff, men det var ingenting mot den här veckan.
Den här veckan har Grodan haft 40 graders feber dygnet runt ända fram till fredags eftermiddag. Febernedsättande har varit hans frukost, lunch, middag och nattmål.
Ögoninflammationen hittade tillbaka också. Så 2 läkarbesök för hans del den här veckan.
Nu kämpar vi Kåvepenin och ögondroppar.

Den här veckan har Sambon fått pencilin. Därefter åkt på öroninflammation som spräckte trummhinnan på hans enda hörande öra. Det hände i tisdags så sen dess har han i princip varit helt döv. Så kom ögoninflammationen på besök hos honom också. 2 läkarbesök för hans del också och nu äter han pencillin anpassad för en stor jävla oxe.

Den här veckan har mormor insjuknat något så galet. Jag har aldrig, aldrig, aldrig sett min mamma så här sjuk. Och hon är inte på rätt sida än. Jag skojar inte när jag säger att jag har ringt min pappa 2 gånger per dag hela veckan för jag bara väntar mig att få veta att de har behövt ringa ambulans och föra mamma till sjukhus i ilfart. I 4 dagar orkade hon inte ens svara på tilltal från pappa. Inte sitta upp. Inte ta sig till läkare. Nu har hon i alla fall fått medicin, men hon är helt under isen. Så slut. På henne har det gått långt ner i lungorna. Jag är på allvar riktigt orolig för min mamma, även om jag börjar tro att det håller på att vända för henne.

Den här veckan har jag VABat hela veckan. Det har varit ett dygnet-runt-jobb. Vaka på nätter. Underhålla en frustrerad Groda på dagarna. Min egen snuva och hosta har varit ett härligt plus i kanten. Men veckans absoluta höjdpunkt var i torsdags natt. En glödhet Groda som vaknar och grinar. Vägrar somna om och är arg som ett bi. Slåss och sparkar och inget jag säger eller gör verkar lugna honom. Mitt i detta känner jag hur mitt huvud håller på att sprängas och jag måste kräkas. Sambon ligger på våningen under och hör inget alls. Det går inte att ropa på honom.
Vad göra?
Det är bara låta Grodan sitta i sängen och skrika i ett bäcksvart rum. Stänga dörren ordentligt så han inte kan komma ut. Springa till toaletten och kräkas. När den lilla eskapaden är avklarad är det bara att fortsätta ignorera Grodan och skynda sig ner och väcka Sambon som så klart blir helt livrädd när jag väcker honom och det tar sin lilla stund innan han förstår vad jag försöker säga honom. Upp igen och tända lampan och fånga in Grodan som vid det här laget är helt hysterisk. Vänta tills Sambon vinglat upp innan jag kan gå på toaletten och kräkas klart och få snygga till mig igen.

Just precis då kändes det som om detta verkligen är det ljuva livet. Jag kände väldigt starkt att beslutet att skaffa TVÅ barn var ett välgenomtänkt och klokt beslut. Jag kände mig helt konfident över att vi kommer överleva detta och vi kommer bli friska.
Hell. Hade jag erbjudits att upplösas i atomer och för alltid upphöra så hade jag varit väldigt sugen att anta erbjudandet.