mamma och sånt

För 2,5 år sen, innan min mamma tog ett enormt steg och sa upp sig och gjorde sig av med lägenhet och flyttade upp hit, till en okänd framtid, ett gammalt hus, så sågs vi mellan 3 och 6 gånger per år.

Nu är det andra tider; hon har varit iväg utomlands och i Småland ett par veckor och nu är det nitton dagar sen jag såg henne. Det känns väldigt ovant och tråkigt och nu är jag lite så där längtig, vilket på något vis blir som en förmån, för eftersom vi ses så ofta vanligtvis så brukar man ju inte hinna sakna varandra.

I dag kommer hon äntligen hem, och jag ska snart åka dit med lite mjölk och fil och bröd och pålägg så att hon har något att äta när hon kommer hem sent i kväll.
Och jag är glad och tacksam över att ha min mamma så nära mig. Och just nu känner jag för att åka till New York med henne. Så jag ska föreslå en hårdsparning så att vi kanske kan åka dit, bara vi, om ett år eller två? Det vore väl fint? Att ta med sig mamma till USA?
Fast sen blir jag kluven och tänker "fast dit borde jag väl ta barnen om jag ändå åker?".

I övrigt är det fint väder, frost och halka på nätterna, läskigt läskigt när jag kör hem på kvällen, men man vänjer sig nog ganska fort. I går fick jag en fin komplimang: "du är så jävla rolig". Jag har inte känt mig rolig på ett tag, men värdesätter ju humor väldigt högt själv, så det är en av de bättre komplimangerna man kan få. Tycker jag.