home sweet home

Efter en resa då pengarna har rullat - eller nåja, med våra mått mätt kanske, vi har ätit ute en gång per dag, bott för cirka 1000 per natt, vilket inte är så farligt när man är en hel familj - så är vi tillbaka i vardagen där vardagsinkomsten ju är mindre nuförtiden. Jag gjorde just en soppa på kanske åtta portioner för cirka tio kronor. Pumpa från Pocks, egen morot och lök och kryddor.
Lite torkade limeblad och en halv burk kokosmjölk var väl det enda som faktiskt kostade pengar. Och som gjorde hela skillnaden mellan en vardagssoppa och en absolutely SPIFFING soppa. Som det nu blev!

Och det är en ganska fin utmaning ändå. Att dra ner på vardagskostnaderna. Jag gör mitt bästa. Och jag gör det gärna, förutsatt att vi kan göra små äventyr ibland. Som det här vi nyss gjorde. Det behöver jag.

Annars är jag inne i en funderingsperiod. Om cirka sex veckor ska jag ha bestämt om jag vill fortsätta på jobbet jag är tjänstledig från nu, eller om jag vill säga upp mig där och fortsätta på bara ena stället. Det är svårt. Jag velar. Det känns som att den äventyrliga och lite häftiga möjligheten vilar i det jobbet. Det jobbet jag nu inte har, alltså. Men jag är inte säker på att jag vill fortsätta. Nu försöker jag komma fram till om det är för att jag är lat och feg, för att det jobbet är mer krävande än det andra, eller om det helt enkelt är så att det inte riktigt passar mig.

Men om jag släpper det då? Och bara har det rätt hemtama vanliga trygga och ibland tråkiga jobbet? Det med rätt låg lön och få utsikter till karriär?

Fast jag vet inte ens om jag vill göra karriär. Eller hur. Eller varför. Jag vet inte vad jag vill överhuvudtaget. Och jag förstår att det låter som ett lyxproblem.
Men jag har lite medelålderskris. Det känns som att om jag ska byta spår helt eller försöka fortbilda mig på något sätt är det väl ganska snart det ska ske, kanske.

Äh.

Jag vet inte. Jag är lite nere. Att komma hem från en semester gör det med mig. Det är ju så speciellt att resa; först tar det någon dag innan man vänjer sig vid att vara så tätt inpå varann hela tiden. Nu när barnen är ganska stora är ju vardagen så att de försvinner iväg till sina rum och till tv-spel och böcker och kompisar och varann, så fort vi kommer hem på eftermiddagarna. Och så plötsligt är man inpå varandra. Det är lite ovant, lite skavigt, lite stångigt och bråkigt. Men efter ett litet tag har man vant sig, och det är bara härligt, man är en liten enhet, en tajt grupp som sitter ihop och man lägger sig samtidigt, man somnar samtidigt. Det är så främjande för familjen. Och på planet hem satt jag och barnen på en rad och P satt bakom. Och som vi flamsade och tokade och fnissade, barnen och jag, det var längesen. Jag råkade tappa ner en smula choklad i bh:n, det var en stor muntration, vi gjorde viskleken på bara tre personer, de pysslade i sina lego-pysselböcker, jag läste ett Tintinalbum som vi köpte i Glasgow, och det var bara så helmysigt. En fin final på den här resan.

Och nu är vi alltså hemma och alla är utspridda igen. Det är ju fint det också. Men lite låg blir man. Ju.

Och helt inspirerad av resan är min naiva dröm just nu att flytta utomlands. Skaffa litet B&B med chintz och heltäckningsmatta och hela konkarongen. Elda torv i kaminen och vira in sig i en filt när vindarna viner utanför.

Nåt sånt. Det är fin dröm, om inte annat.