Just det där ögonblicket

Idag sprang jag på mitt ex på Caféet där jag inhandlar lunch. Det är numera en smått obekväm jag-hälsar-men-det-räcker-med-det-stämning emellan oss. Inget tjena, tjena eller vad gör du nu för tiden. Vi nickar, säger hej och lämnar det där.
Personligen passar det mig bra.

När jag lämnade caféet tänkte jag tillbaka på hur vi började. Ni vet vad jag menar. Just den där stunden, eller dagarna, eller tiden innan det är riktigt uttalat två emellan att intresset är ömsesidigt, men det börjar skina igenom. Du börjar inse att han nog inte bara är trevlig. Pirret i magen när insikten att något är på väg att hända.

Mitt ex och jag var det kring hans kommande flytt och ett par bananlådor.

Med min libanesiske kärlek var det i en Buick, på mörk motorväg i natten med JJ Cale strömmande ut ur högtalarna.

Med mannen som fick mig att flytta tillbaka till Stockholm var det ett skämt på en badstrand som fick det att ändras från en dygnsflört till något helt annat.

Med Sambon var det den där stunden på T-Centralen. Min tunnelbana går åt ena hållet. Hans åt det andra. Vi står där och svamlar om jumpadojor samtidigt som jag vilt försöker komma på ett sätt att våga kyssa honom.

Magiska stunder allihopa. Skräckblandad spänning och njutning. Rädsla som samtidigt blandas med ett växande mod och en allt större säkerhet att man inte misstar sig. Att man inte läser signalerna fel. Fladdrande hjärta.

Fina minnen. Och en lätt avsaknad.
Jag kan inte längre önska och längta efter att få ett sånt ögonblick igen. Jag kan ju så klart inte lova att det aldrig händer. Men jag kan inte önska mig det. Bara sakna känslan.