Jobba jobba jobba

Det känns som om jag jobbar jämt. Sambon upplever det så också.
Jag åker tidigt till jobbet. Kommer hem i tid för middag. Spenderar tiden mellan middag och Grodans läggdags med Grodan och Sambon. Sen börjar jag flera kvällar i veckan att jobba.
Antingen med att sitta med datorn och svara på mail eller annat jag inte hunnit under arbetsdagen. Eller så har jag telefonmöte med Kanada.

Problemet är att jag inte jobbar så mycket som Sambon och jag upplever att det är.
De senaste 2 månaderna har nästa varje vecka innefattat läkarbesök. Inget läkarbesök tar mindre än halva dagen eftersom jag jobbar på norra sidan och går på sjukhuset som ligger på Söder.
Så för varje besök försvinner ~4 timmar eller mer. När man börjar jobba klockan 8 på kvällen så innbär det att man jobbar till midnatt för att ha jobbat in timmarna. Jag jobbar ju så klart inte till midnatt.

Ett läkarbesök kan även kombineras med att jag hämtar på dagis. Då behöver jag dessutom åka straxt efter 15 för att inte fastna i trafiken. Så då tappar jag ännu mer arbetstid.
Är det inte läkarbesök så är det i alla fall hämtning eller lämning från dagis. Lämnar jag så är jag ju faktiskt inte på jobbet så himla tidigt. Men trafiken hem gör att jag sällan jobbar långt efter 16.
Så försvinner en timme här och en timme där. Timmar som jag behöver jobba ikapp när jag kommer hem.

Jag jagar tiden, trots att jag vet att den inte kommer kunna fångas. Jag får inte tillräckligt många dagar i rad utan avbrott för att få ett flow i mitt nya småbarns/arbetarliv.
Mitt projekt är Projektet från helvetet.
Det är ett sånt dåligt projekt att ha som sitt första riktigt stora egna projekt. Istället för att ägna tid åt att planera så sliter jag bara för att överleva.

Nu ska jag sperja näsan fri att andas ur. Sen krypa i säng och hoppas att jag kan somna.
Jag är trött som få efter 4 usla nätter.