Ett brev i brevlådan

Sambon kom hem något efter mig.
Jag vet inte varför jag inte stannade vid brevlådorna och tog in posten. Kanske för att jag inte brukar göra det. Kanske tänkte jag "Det har ändå inte kommit något om det idag"

Han kom in och la pizzakartongerna på bänken och gav mig kuvertet från Karolinska. Jag noterade inte ens att det var fel sjukhus. Det finns bara ett brev vi väntar på från något sjukhus. Så jag öppnade det och mycket riktigt. Brevet sa
"Bästa Jazz
Moderkaksprovet som togs av dr Xxx har nu undersökts och visar ett normalt svar.
... "

Jag hann inte läsa mer innan jag bara började skaka av gråt. Sambon behövde egentligen inte läsa brevet alls. Vi visste att om vi fick ett brev hem skulle det betyda att barnet var friskt. Om svaret hade varit dåligt skulle de inte ha skickat brevet utan ha ringt istället.

Det finns inga ord som beskriver den tyngd som släppte från mitt bröst. Jag kan skriva långa utläggningar om de djävulska våndor jag har haft att ens behöva ta ställning till vad vi ska göra om provet skulle ha visat något annat än att barnet är okej.
Hur allt ställs på ända. Vilken skillnad det är när man bara ställs inför möjligheten att behöva verkligen pröva sitt ställningstagande i mängder av frågor.

Att å ena sidan tycka att Down syndrom inte är det värsta ett barn kan handikappas med. Men å andra sidan verkligen svara på frågan "Vill VI ha ett friskt barn och ett med Down"

Att å ena sidan tycka att varje kvinna äger rätten till abort om hon inte känner sig redo att ge barnet ett liv. Å andra sidan känna att är verkligen abort ett alternativ för mig? För oss?

Att ta ställning till den faktiska sakfrågan. Dessutom täcka den känslomässiga aspekten. Och stå för den moraliska delen. Och att komma fram till ETT beslut som man till 100% står bakom och som man aldrig kommer se tillbaka och ångra. Oavsett vilket beslut man fattar.

Jag har verkligen gjort allt vad jag kunnat för att inte tänka alla dessa saker. Men när svaret kom insåg jag hur otorligt mycket energi det har tagit att hindra tankarna att spinna hela vägen.
Det ska dessutom sägas att jag har egentligen inte ens ställts inför dessa frågor. Jag har bara insett att ingen utav frågorna var speciellt lätta att svara på. Och jag inte känner någon vidare stolthet i att känna alla tvivel, kval och tveksamheter.
Jag är väldigt glad att jag inte behöver ta reda på vilket mitt slutliga beslut skulle vara. Jag vet inte vad jag skulle välja. Men vad jag än hade valt hade det funnits mängder av obehagliga men ärliga svar jag hade behövt svara på. Riktigt ärliga. Ända in i märgen ärliga. Och jag vet att i den processen skulle jag ha några svar jag inte skulle vara stolt över att behöva svara.

Det kanske inte är så kontstigt att man svara att man verkligen inte vill ha ett handikappat barn. Ingen förälder VILL väl ha det. Inte när man ställer frågan så. Sen kanske man ändå i slutänden resonerar att man tar det barn man får. Helt eller inte.

Nu behöver jag som sagt aldrig behöva ta ställning. Och jag kommer alltid veta min plats om någon annan jag känner skulle behöva göra det.

Brevet fortsatte. När jag slutat grina som värst läste jag vidare.
"... Om Du vill veta fostrets kön kan Du använda denna internetsida:......"

Sambon frågade om vi skulle logga in och ta reda på det. Jag sa att jag inte visste om jag klarade av att veta att svaret stod skrivet där utan att gå in och läsa.
- Då får du bestämma, sa Sambon. Jag fick bestämma förra gången.

Vi ska få en flicka.
(och så grinade jag en lång stund till)