Prover prover prover

Moderkaksprov igår. Hemma idag.
Jag ska inte säga att jag känner mig lugn nu, men det känns skönt att det är gjort i alla fall och att det än så länge verkar ha gått bra.

Det har varit jobbiga dagar. Hur mycket oro kan det få finnas egentligen? Alla runt omkring mig försöker säga tröstande saker
- Det kommer gå bra. Ni är bara i en riskgrupp. Det betyder ingenting. Det är fortfarande störst chans att barnet är friskt. Det kommer bli bra.

Jag har inte ens kommit dit. Att tänka att det ska vara fel på barnet. För det kan jag inte hantera alls. Och sannorlikheten är ändå större att barnet är friskt. Så jag låter mig aldrig gå så långt i mina tankar. Några frågar så klart om vi har bestämt oss vad vi gör om det trots allt skulle vara något fel. Jag försöker vara nykter och samlad när jag pratar om det. Koncentrerar mig på sakfrågan. Som om det handlade vad som helst utom mig och mitt barn. Det går bra. Men egnetligen går jag aldrig in i min egen situation. Den har jag satt en järnring runt. Inte gå dit. Inte förrän vi vet något.

Men jag har oroat mig och grinat mängder inför moderkaksprovet.
1 - att jag ska komma dit och det visar sig att de inte kan ta provet trots allt och att jag får åka hem och vänta 4 veckor till tills det går att ta fostervattenprov.
2 - att det ska vara en ung läkare som inte verkar ha gjort det här provet 1000 gånger.
3 - att det skulle göra ont
4 - att jag skulle vara den där 1 av 100 som får missfall.

Och någonstans i bakhuvudet finns ju tanken som jag inte får tänka.

Vi kom till sjukhuset igår, Sambon och jag. Jag är så oerhört glad att jag får gå på Specialmödravården på SöS. Jag känner mig helt hemma där numera. Det gick snabbt innan vi fick komma in. En av mina favoritsjuksköterskor kom och hämtade oss och när jag kom in i rummet fick jag se den läkare som jag absoult gillar mest. Hon är en äldre dam. Rak. Kortfattad. Och inget knussel och väldigt duktig. All oro inför ingreppet bara rann av mig.

Och det gick fort. In och ut på en kvart typ. Nu har vi en veckas väntan på svar. Antingen får vi ett brev hem i brevlådan som säger att allt ser bra ut. Eller så får vi ett samtal att vi behöver komma. Det betyder att proverna inte var bra. Och då öppnas väl järnringen och jag bryter fullständigt ihop skulle jag gissa.
Men det tar jag inte nu.