idag är det kallt. inte direkt enligt termometern, men det känns ändå ruggigt och jag skulle tända en brasa i kaminen (allvarligt! våra gjutjärnskaminer måste ha varit århundradets bästa investering), men då skulle mr S kitta om fönstren i vardagsrummet, så det kändes ju inte så värst lönt att göra det förrän han var klar.
igår ringde dom från ortopedmottagningen och hade fått ett återbud på måndag, så då var jag välkommen dit. min fot krånglar igen, minns inte riktigt om jag har skrivit om det eller ej. men hur som helst, jag höll igång rätt bra under semestern, var ute och gick minst 1½-2 timmar per dag och började med försiktig löpträning och det gick bra. sen började jag jobba och pang så började foten göra ont från och med dag ett utan att jag gjort ett dugg mer än gått omkring. och då slog en tanke mig, de där arbetsskorna, när köpte jag dom? våren 2009. och när var det foten började göra ont? våren 2009. hm.
så länge jag inte löptränar så har jag inga fotproblem, löpträna och gå i vanliga skor verkar ju uppenbarligen också funka eftersom jag aldrig känt någonting i fötterna innan jag köpte de där skorna och jag inte kände någonting under hela semestern fastän jag faktiskt frestade på fötterna ganska ordentligt, men löpträning i kombination med de där skorna funkar tydligen jävligt dåligt. men jag har inte fattat någonting, bara tagit för givet att det berott på löpningen och tyckt det varit lite konstigt att det inte gjort speciellt ont när jag har sprungit, utan det faktiskt varit värre mellan löppassen, typ efter en dag på jobbet.
nu har jag förstås slängt de där helvetesskorna,
men det trista är att när det väl har börjat göra ont så går det ju för fan aldrig över med mindre än att hela foten blir fullsprutad med kortison. så det hoppas jag väl att ortopeden ska göra på måndag då. och idag gjorde jag någonting jag ALDRIG gjort förut, jag gick in till min chef och sa att om jag får kortison på måndag så kommer jag att vara hemma några dagar. SJUKSKRIVA MIG, det har fan aldrig hänt förut. men jag vet ju av erfarenhet att det är så JÄVLA jobbigt att halta omkring med en kortisonsprutad fot att jag helst inte vill göra om det om jag inte måste. och mitt jobb är inte speciellt stillasittande annat än i ren lågsäsong, men i normala fall travar jag omkring sjukt mycket under en arbetsdag.
men luther är ju för fan med en alla dagar, så jag kände mig som en riktig vekling när jag stod och sa detta. men min chef sa bara att han skulle prata med Z:s chef så att Z kunde gå in och jobba för mig och sen var det inte mer med det. så nu försöker jag planera hur jag ska göra med allting annat, för det här stör ju min planering sjukt mycket. jag missar min agilitykurs på måndagen till exempel, och jag kan inte träna på gymmet. och nu har jag bara två gånger kvar på min träna-nittio-gånger-på-ett-år-utmaning, planen var att jag skulle bli KLAR med den nästa vecka. men det blir jag alltså inte. det stör mig lite, men jag har goda marginaler så det är egentligen ingen panik.
och så HOPPAS jag verkligen att min sko-teori stämmer nu, så att jag kan bli BRA och börja löpträna igen. idag fick jag ett frestande mail att göteborgsvarvet beräknades bli fullt idag och när det är fullt så är det, då tar man inte emot fler anmälningar. men det är ju inte läge att anmäla sig när man inte ens vet om ens fot kommer att hålla för måttlig träning och sedan vet jag inte om 21 km asfalt är det allra bästa loppet egentligen. men det är ju KÄNSLAN! GREJEN!
men jag besinnade mig och struntade i det. och det är lite surt, för nu tappar jag min seedning och får börja om i startgrupp hundra eller nåt. fast egentligen spelar det ju ingen större roll, då får jag väl göra det då om det nu blir aktuellt.
nu ska jag gå och duscha och sedan ska mr S och jag titta på "bonde söker fru" och "bron". onsdagar är numera vår tv-kväll.