fredag och jag sitter på jobbet och har rätt så ont i huvudet, men nacken känns lite bättre idag, alltid något. jag är trött, kom hem sent igår kväll eftersom jag var på hundkursen från helvetet. som var något bättre den här gången, men jag är fortfarande inte jättenöjd och tycker inte att jag får någon direkt hjälp med det jag vill ha hjälp med. antagligen missförstår vi varandra på något sätt, kursledaren och jag, för när jag tycker att jag formulerar ett problem som jag vill ha hjälp med så bemöter hon mig ungefär som om jag bara berättade en anekdot som inte kräver någon feedback. och kemin mellan oss är verkligen inget vidare och jag är inte bekväm med att behöva förhålla mig till sånt. men det kanske lossnar så småningom.
annars, annars tycker jag att jag gräver lite i det förgångna. jag ändrar lite grejer i min "bok" efter det att jag träffade en person som jag förmodligen träffat ett antal gånger då och där, även om varken han eller jag kände igen varandra till utseendet när vi möttes igen efter 25 år. men plötsligt tyckte jag att allting i "boken" blev så självutlämnande, så det kändes som att jag behövde börja sudda lite i konturerna, ändra lite namn på personer och sånt. det är kanske fegt, men för mig känns det lite bättre.
och så har jag ju blivit facebookvän med en människa från förr. fast vi har inte haft någon direkt kontakt ens där, och det känns helt okej för min del. men så hade någon av hennes vänner lagt upp något gammalt foto från åttiotalet på bland annat henne och hennes (dåvarande) kille, han som var min före detta. och plötsligt hade jag klickat mig fram till hans facebooksida och kunde konstatera att han blivit gammal och sliten och påminde rätt så mycket om kenta i "dom kallar oss mods". och trots att det för helvete är nästan TRETTIO ÅR sedan så blir jag illa berörd och jag minns hur jobbigt allt var, alla tvära kast fram och tillbaka, älskar, älskar inte, hur jag blev bortvald, hur jag alltid blev bortvald, hur jävla jävla ensam jag alltid var, hur dåligt jag mådde, hur självdestruktiv jag var, hur skitjävlajobbigt det var att bo i en liten håla och tvingas träffa alla jävlar man absolut inte ville träffa men ändå var tvungen att umgås med eftersom det inte fanns något alternativ, ingenstans att ta vägen när jag inte kunde och inte ville och inte orkade vara hemma.
kanske kan det vara bra på sikt. att lite försiktigt närma sig det som varit avstängt och instängt men ändå så glödande och brännande och levande. att titta på en bild lite snabbt och sedan titta bort igen. känna lite obehag men inte slungas ner i ett svart hål utan kontroll. jag vet inte. dörren står lite på glänt, jag kan stänga den eller stå kvar och fundera ett tag. allting finns ju kvar där bakom, det försvinner aldrig, det finns bara olika sätt att närma sig på.