idag känns livet ganska motsträvigt. jag har någon slags nackspärr som inte vill ge med sig och när jag vrider huvudet i vissa vinklar är det som om någon sticker en KNIV in i nacken. och musklerna i nacken och skulderbladet är spända som fiolsträngar och ömma, trots att jag varit på massage, trots att jag fått ännu mer massage hemma, trots att jag stretchar som en galning. men nej, det vill inte släppa, det spänner och drar och ger huvudvärk och jag blir ganska trött på min kropp när den uppför sig så här illa när den ändå blir ompysslad med träning och tempurkudde och massagebehandlingar och jag har ett rörligt jobb med omväxlande arbetsuppgifter och sitter inte vid ett skrivbord åtta timmar i sträck. kroppen borde vara gladare, tycker man. men uppenbarligen är den inte nöjd.
och så är det Z då. en rätt lång period med Z har funkat BRA, men nu börjar det gnissla lite igen. jag tror det sammanfaller med att Z får lite kriser, kanske är det så att hon liksom vill bonda för mycket när hennes tillvaro svajar och då upplever jag det som att hon är för mycket, för på, för klängig och då blir jag avståndstagande och så uppfattar hon det som att hon har gjort något fel och vill ännu mer. kanske är det så, kanske inte, jobbigt är det i alla fall. och så är det någonting i hennes sätt att hantera personliga motgångar som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men det stör mig som fan, det är som att hon liksom koketterar med att hon minsann har det så himla SVÅRT, men hon visar inga känslor utan biter ihop och kämpar på med ett glatt humör, och när hon talar om detta är det som att hon egentligen vill att man ska tycka synd om och ömka henne, fast om man gör det slår hon ifrån sig med att hon inte kan ta emot andra människors medlidande eftersom hon är så känslomässigt avtrubbad, fniss fniss och så ska det liksom skojas bort fast det ändå märks att hon vill att man inte ska göra det. skitsvårt att förklara och skitsvårt att hantera, men det blir kanske bättre när hennes personliga kris löser sig.
hennes personliga kris just nu handlar om en sjuk hund, och jag har faktiskt all förståelse i världen för att man är ledsen och orolig då. men samtidigt har jag väldigt lite förståelse för att man drar iväg land och rike runt med en sjuk hund för att man absolut "måste" ställa ut på den och den jätteviktiga utställningen (när man dessutom riskerar att smitta ner andra). det känns faktiskt inte särskilt okej, så jag känner väl lite att Z inte precis har skapat de bästa förutsättningarna och då är det svårt, åtminstone för mig, att uppbringa sådär jättemycket empati. så jag ligger lågt istället, men då är det väl inte heller bra.
jaja, det löser sig. idag ska jag i alla fall sluta tidigare och gå och fika med P, som jag inte träffat på jättelänge. det blir trevligt. ikväll är det hundkursen från helvetet, men jag intalar mig att det måste bli bättre än förra gången, för sämre kan det väl knappast bli. men så värst peppad känner jag mig inte, dessutom har jag inte hunnit träna särskilt mycket sen sist på grund av planerad återhämtning efter tävling i lördags och agilitykurs i måndags som båda delarna kräver rätt mycket fokus av valpen, och lite tisbrist/lathet från min sida. men vi har ju å andra sidan heller inte fått någonting specifikt att träna på, så det är nog ingen större fara egentligen. men särskilt kul känns det tyvärr inte, hoppas det blir bättre efter ikväll.
nu: jobbajobbajobba.