Grodan i en blå karusellbil

Jag börjar bli så där löjligt blödig. Grina för vad som helst lite när som helst. Den här gången är jag ju inte lika chockad över beteendet som jag var förra gången. Men jag tycker ändå det känns lite fånigt.

I helgen var vi på marknad, jag och Grodan. Vi mötte upp Mormor och Morfar. Jag och mamma gick och tittade på alla prylar som var till salu. Morfar tog Grodan och tittade på sånt som Grodor tycker om att titta på. Helt plötsligt såg jag min lilla prins sittandes i en liten blå bil i karusellen. Stel som en pinne, med båda händerna på ratten och ett snett leende av skräckblandad förtjusning.

Det var så fantastiskt att se honom. Det var så stort och så spännande att han inte visste hur han skulle reagera. Herrejösses. Jag började nästan böla där. Rakt av. Med nästan så menar jag så där att man blir blank på ögonen så att omgivningen ser det. Det fanns en och annan som tittade konstigt på en.
Så tog jag två bilder med telefonen. Och de blev så där fantastiskt bra. Fångade stunden så enastående. Bilden är nu min bakgrundsbild på telefonen och bara idag har jag varit nära till lipen 3 gånger. Var tvungen att ringa mamma och bara prata av mig hur ofantligt gullig min son kan vara. Något som hon så klart har vetat hela tiden.

Haha, nu låter det som om det är något jag just har insett själv. Men så är det ju så klart inte. Men mitt gravid-blödar-jag har just nu ett extremt behov att uttrycka det. Ofta. Gärna hela tiden. Dessutom blir jag så där töntig och ska se storheten i det hela. Att jag och Sambon har skapat den här människan. Och hur han i ena sekunden är lik Sambon för att i nästa påminna om mig. Hur saker inte kan göras ogjort, hur mycket vi än skulle paja alltihop i framtiden.

Jag vet att jag gick i liknande tankar förra gången jag var gravid. Och jag minns att jag blev precis lika omständig i mina försök att förklara vad jag menar med mina känslor. Så jag tror att jag släpper det innan jag förvillar mig alltför mycket. Utan bara konstaterar att Grodan är så mäkligt stor, trots att han är ganska liten. Och vad som helst kan hända i framtiden, men inget kan ändra att en gång satt han i en blå karusellbil, med gula stjärnor på. Så fantastiskt söt och just då, i just den tiden, var lyckan omkring oss och omfamnade oss fullkomligen. Om jag misslyckas som mamma. Eller om vi misslyckas som par Sambon och jag. Eller om vi kommer misslyckas som familj i sin helhet så finns det ändå en tid då allt var som det skulle. Då allt var perfekt.

Det är vad jag ser när jag ser bilden i min telefon. Och jag är på gränsen att börja lipa varje gång.