Läkarbesök - skit

Skit.
Idag var det besök hos doktorn. Jag hade hoppats att jag skulle slippa få lappen om sockerbelastningstest men jag visste ju. Jag hade ju sett veckans socker som hoppade som ungar i en hoppborg. Jag visste ju vart det skulle leda.
Ändå, trots det, har jag bara en sak att säga.
JÄVLA SKIT!

Jag var helt inställd att runt nyåret gå igenom hela proceduren med sockerbelastning, diabetescenter och insulin. Men inte i vecka 8. Inte när jag mår så här jäkla illa. Jag vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill inte.
Det är så jäkla jobbigt att må illa som det är. Jag är konstant åksjuk den här gången. Det var jag inte förra. Och att då behöva dricka socker på fastande magen. Nej. Hör ni det. Jag säger nej. Fan heller.

Fast så klart kommer jag ringa imorgon och boka tid. Så klart. Jävla skit.
Barnmorskan tyckte man skulle sätta upp mig på diabetesronden också. Halleluja. Ja. Jättegärna. Bring it on. Kan knappt vänta. *suck*
Men man lyckades ta blodprov den här gången. Utan att jag behövde kila över till labb. Fint.

Igår tittade på en film angående fosterdiagnostik. Jag grinade i 26 minuter. Varför just 26 minuter? För så lång var filmen. Jag grinade när jag såg nyfödda fina bebisar. Jag grinade när de berättade vilka trista svar det fina ultraljudet kan ge. Jag grinade när föräldrar (eller skådisar kan tänkas) berättade om deras olika tankar, situationer och beslut. Jag grinade när jag tänkte att det finns så mycket som inte bara är skoj. Jag grinade och tänkte på alla läkarbesök jag har framför mig. Jag grinade när jag tänkte att vi förhoppningsvis ska få en fin liten bebis in andra änden av den här resan. Jag grinade för det var fint, rart, läskigt, sorgligt, hemskt, trist, jobbigt, nervöst och ett beslut vi måste bestämma oss för att ta eller låta bli.

När filmen var slut sa jag bara
- Den var gripande.
Sambon garvade och gav mig en kram.