Jag mår illa princip hela tiden. Som att ständigt vara åksjuk. Jag kräks inte (tack så mycket) men upplever att jag mår mer illa den här gången än förra. Vet inte om det är så eller det bara är så jag minns.
Idag har det i alla fall varit kalas här hemma. Trevligt, men jag önskar att jag hade mer ork just nu. Imorgon ska jag till Linköping och jag har ingen lust. Det blir med all säkerhet trevligt när jag väl är där, jag har bara ingen lust. INGEN.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte