L

Är nu på västkusten hos MoP och det är även L med familj, eller ja hon är två hus bort. Jag och L var jättebästisar i barn och ungdomen. Från det att vi flyttade hit, tills dess att jag åkte till USA som utbytesstudent var vi som ler och långhalm. Visst vi hade andra kompisar också. L gick en årskurs under mig så vi umgicks inte i skolan, men mer eller mindre jämt hemma.

När jag kom hem från USA var vi i samma årskurs men olika klasser, dock umgicks vi i samma gäng och var fortfarande väldigt tajta. Om vi hade varit en amerikansk highschool film skulle L haft huvudrollen och jag skulle ha varit hennes töntiga/tokroliga/pluggiga kompis.

Vi valde att plugga på olika orter. Hon på Chalmers, jag i Uppsala och vi gled i från varann mer och mer. Jag insåg att jag uppskattdade att få ett "eget" umgänge, där jag kunde vara ikapiika och inte bara "Ls kompis". det var fortfarande kul att träffa L på somrarna och så men jag klarade mig mycket bra utan henne. Det var dock en självklarhet att hon skulle vara tärna på mitt bröllop.

För snart 10 år sen blev L gravid. Vi gick runt på stan och shoppade när hon yppade vad hon misstänkte. jag försökte få henne att köpa ett test men hon ville avvakta. Några månader senare fick jag veta i ett massmail till hela bekanstskapskretsen. Jag kanske var lite känslig men jag kände mig lite sur på att jag inte fått veta innan, när vi trots allt diskuterat det tidigare.

Många andra små saker fick mig sen att inse att jag inte var viktig i hennes liv längre, i ärlighetens namn var hon inte så himla viktig i mitt längre heller.

Vi fortsatte dock hålla kontakten via mail och telefon, träffades någon gång då och då. Främst här, trots att hon bor i Sthlm och jag i Uppsala. Varje gång vi sågs hade vi trevligt även om L gärna uttryckte åsikter kring mina livsval, vilket alltid fick mig att känna en sur eftersmak.

För några år sen slutade vi höra av oss. Jag fick nått SMS vid min födelsedag, jag lämnade meddelande på hennes mobil, men inget mer. Våra föräldrar umgås ju fortfarande så där igenom fick jag lite uppdateringar men inte mer.
Jag har funderat mycket på detta, om det verkligen är så här jag vill ha det. Att det frhållande som var det viktigaste i mitt liv under så många år helt skulle rinna ut i sanden, så på hennes födelsedag under försommaren tog jag mod till mig och ringde.

Det var kul att prata med henne även om det mest blev skvaller om gamla kompisar. L berättade att hon skulle hit denna vecka, som ju vi också planerat, och vi beslutade att ses då.

Så nu sitter jag här, jag vet inte om jag vill träffa henne. Jag vet att jag till viss del kommer att känna mig underlägsen, att L nog fortfarande ser mig som sidekick och att hon fortfarande gärna talar om för mig vad som är rätt och fel. Samtidigt så saknar jag den där närheten vi hade, jag saknar hennes rättframma sätt och driv. Jag saknar hur kul vi kunde ha när det bara var vi, när det inte var andra närvarande så att det blev "L och Ls kompis".

Jag tänker dock inte ta andra steget. Hon vet att vi är här, nu är det upp till henne att ta kontakt. Gör hon inte det så vet jag och då är den relationen helt över. Då kommer jag skriva av henne helt som "någon jag kände som barn". Då är den boken slut.