...ner som en pannkaka, kan man väl säga, trots hypotummarna. det var inte jättemycket som stämde på kvällens tävling. valpen, som aldrig aldrig någonsin tidigare missat en platsliggning, som legat som en klippa bland främmande hundar, stora och små, legat helt oberörd fastän andra hundar har rest sig och sprungit omkring runt honom, bestämde sig för att IKVÄLL skulle vara kvällen då man testar vad som händer när man sätter sig upp, så där blev det en nolla och 30 poäng rök åt skogen, vilket var de 30 poäng som hade behövts för att hamna på prispallen, fast så kan man ju inte tänka. övriga moment gick väl sådär, nu var nog den här domaren överlag ganska sträng för jag tycker det var många som fick rätt låga poäng, så det är väl inte så mycket att hänga upp sig på. domarens kommentar till mig efteråt var att antingen var det inte alls bra (han uttryckte det inte precis så, men det var innebörden) eller så var det väldigt bra, det fanns inga mellanlägen. så ja, det är väl bara att ta till sig och jobba vidare med.
för NU! gäller det ju att inte fastna i det här utan göra något konstruktivt av detta. fast det är fan SVÅRT att inte bara hålla på och älta det dåliga och tänka att varför gick det så dåligt nu när det gick så bra förra gången och yadayadayada, jag fastnar lätt i sånt och jag kan väl säkert skylla lite på min mamma. för hon är VÄLDIGT prestationsinriktad, och det räckte liksom inte att komma hem och ha femma på ett prov, inte för att det var dåligt, men man fick ändå alltid frågan "hur mycket hade den som var bäst?". och om man hade tävlat i någon idrott, vilket vi gjorde rätt ofta, så spelade det liksom ingen roll om man hade gjort sitt yttersta, slagit sitt personbästa eller whatever, det räknades ändå inte om man inte VANN.
så det finns ju en hel del att jobba med när det handlar om självförtroende och sådär, fast man tycker att det där var ju fan längesen. men uppenbarligen påverkas man mer än man tror, eller åtminstone har jag gjort det. så stopp här nu och fokusera på det bra. jag ska tänka på att valpen är UNG och han har massor av tid på sig att liksom stadga sig. jag ska även tänka på att JAG faktiskt aldrig heller har tävlat förr, det här är ju nytt för mig OCKSÅ. man får kämpa vidare och inte ge sig för ETT misslyckande. och jag är ju en kämpe, jag ger ju aldrig upp. jag reser mig alltid, om så på ten and out. vi kan. vi kommer igen. så det så.