jahaja, då ska man prata och reda ut. vara vuxen, bita ihop och be om ursäkt. vika ner sig.
och jag då? varför får aldrig jag någon jävla ursäkt för NÅGONTING? när jag blir arg så blir jag iskallt analytisk. jag plockar ner varenda mening och händelse i sina beståndsdelar, minns vartenda ord som sagts och i vilket sammanhang och i vilken ordning och det går FAN inte att vinna över mig där. när mr S blir arg blir han...bara arg. skriker och säger ungefär vad som helst. jag säger inte att mitt sätt är rätt eller bäst. men jag går FAN i alla fall inte till personangrepp hur som helst. jag slår inte under bältet hur som helst. jag sitter inne med en hel del skarpladdade vapen, men jag använder dom FAN inte.
och hela den här soppan blev ju precis så som crackgrrl skrev i en kommentar till förra texten. "jamen du blir ju förbannad så fort man nämner XXX", och jag då "jamen om man inte har någonting att dölja så behöver man inte BETE sig som om man har någonting att dölja", för helvete, hur svårt är det?
och jag tonade ner mig själv. lyssnade. bad om ursäkt om jag sagt något som fått honom att framstå som någon som skulle springa iväg och vara otrogen så fort tillfälle gavs. bet ihop. bet ihop. bet ihop. lät honom fräsa ur sig en massa bitterhet utan att protestera. det FANNS en hel del att protestera mot, kan jag säga. till exempel att det BARA är jag som skapar såna här situationer (yeah, right). att jag HATAR alla hans tjejkompisar (har ju för fan aldrig TRÄFFAT dom). att jag nästan FÖRBJÖD honom att åka på någons födelsedagsfest i hans gamla stad i vintras (för att JAG inte hade lust att lägga flera tusen spänn på att åka iväg en helg och trängas på en gapig krog med livemusik tillsammans med hundra personer jag aldrig träffat förut, men HAN fick ju åka, jag sa inte ett jävla ORD om det). att jag är sjuk i huvudet, har hjärnspöken, att jag borde skämmas som jag beter mig och yadayadayada. jag tycker faktiskt att jag hanterade det riktigt bra. som inte sa emot (vilket jag ville göra) utan bara lyssnade, som inte brusade upp (vilket jag också ville göra), som inte en enda gång höjde rösten (vilket jag verkligen var ensam om i det här fallet), som inte började gråta (vilket jag också ville göra), som inte gick därifrån och smällde igen dörren efter mig (vilket jag VERKLIGEN ville göra). vi pratade. eller, S skrek och gapade, jag förklarade ganska lugnt hur jag hade tolkat och upplevt saker. sen när han hade hävt ur sig allt han tydligen gick och bar på så frågade jag om det var något mer han ville ha sagt, men det var det inte. så då satte vi punkt där, då och så skulle allting vara utagerat. jag var hela tiden så jävla LUGN. tack vare en liten räfflad plastdetalj till en av lille A:s leksaker som råkade ligga på köksbordet och som jag kunde trycka in i armen och skrapa av skinn mot. och igår kunde jag inte somna, då låg jag och tänkte på vassa föremål och vad man kan göra med dom. jag är för nära det där igen, det är inte bra.
men när fan får JAG en ursäkt, någonsin? typ, när man blivit sams, "förlåt att jag sa att du var helt sjuk i huvudet, det är klart att jag inte menade det, jag blev bara så arg när du anklagade mig" hade ju till exempel inte suttit så jävla fel just nu. eller "jag menade inte att allt det här bara beror på dig, det är klart att det är mitt fel också". men nej. det ÄR tydligen bara mitt fel och jag FÖRTJÄNAR tydligen att få höra allt det där. men okej då för fan.
så jag går undan. kapslar in mig själv. gråter så det inte hörs, fan jag är ju så bra på det. sväljer ner, biter ihop och biter ihop lite till. inte bryta ihop. vassa föremål. bara en gång och med en sax mot underarmen; distansen efteråt.
så längesen, så nära nu.