...känns det som, äntligen tog helgen från helvetet slut. mina föräldrar dök upp i lördags förmiddag och har varit en enda lång källa till sammanbiten irritation, ihopbitna käkar och så den där känslan av, jag vet inte, smuts och äckel, som alltid uppstår när de är här, eller jag där. det första min mamma sa var "men vad har du gjort med håret, det där ser ju inte klokt ut", jamen man tackar. TACK OCH LOV så skulle vi ju passa lille A också, så när han kom så slapp vi undan kallpratet. men ändå. jag står inte ut med att de, eller min mamma, för min pappa gör inte mycket väsen av sig, är så NÄRA. strör sina saker överallt, flyttar på VÅRA saker som HON tycker står fel, slänger kuddarna från soffan ner på golvet för att HON inte tycker att man ska ha kuddar i soffan, ställer disk överallt utom på diskbänken eller i diskmaskinen, man får fan gå och plocka mer efter henne än efter lille A. men framför allt står jag inte ut med att ha dom där. de vill inte göra någonting mer än att sitta och dega, vi har ingenting att prata med varandra om. jajaja, jag har väl skrivit om det här tusen gånger förut, men nu är det i alla fall över för den här gången. TACK OCH LOV. igår kväll låg jag på soffan och hade skitont i magen, oklart varför men jag tror det var stress. posttraumatiskt stressymtom light eller nåt.
jamen nu är det ny vecka och nya tag, jag är skittrött och lite ur humör, men det kan väl bara bli bättre antar jag.