fuck rubrik

men alltså, snälla, jag behöver råd och stöd och pepp innan jag får ett nervöst sammanbrott över Z. jag är ju inte så bra på socialt spel, så jag FATTAR inte hur jag ska bemöta hennes ideliga motfrågor. det spelar liksom ingen roll VAD jag säger, jag kan nämna att jag åt en ostmacka till frukost eller att jag mötte kungen och silvia på konsum, ALLT bemöts med motfrågor. "jag ska titta på desperate housewives ikväll". "SKA du"? "en leverans med råvara Y är försenad" "ÄR den"?, "jag mötte X i fikarummet" "GJORDE du det"?

och sådär håller det på, precis hela. jävla. tiden. OCH JAG FATTAR INTE VAD POÄNGEN ÄR. vad är meningen att man ska svara? "jag mötte X i fikarummet" "GJORDE du det"? "ja". exakt vad är det som klarnar som inte framgick i det första påståendet?

jag har provat att bara bekräfta, typ "ja, det gjorde jag", men det tar Z som en signal till att samtalet ska fortsätta, och då kör hon med sina 20 frågor om mig och mr S och vad vi har gjort och tänker göra och vad mr S tycker om ditten och datten. PLUS MOTFRÅGOR. "SKA ni?" "GJORDE han?" och det intresserar inte mig. jag orkar inte.

jag har provat att skämta. "jag mötte X i fikarummet" "GJORDE du det?" "nej, det var bara hans astralkropp, han själv ligger hemma i badkaret och sjunger operaarior". och då tycker Z att hahaha vad jag är rolig och så tar hon det som en invit att skämta vidare och dessutom fortsätta att liksom TRÖSKA varje korn ur denna händelse, och jag orkar inte.

jag har provat att ifrågasätta. "jag mötte X i fikarummet". "GJORDE du det?" "jamen det var ju precis det jag sa nyss", men då blir Z förnärmad och lite småsur eftersom hon är så djävulskt känslig för vad hon uppfattar som kritik. om man vänligt ber henne att inte lägga känsliga mätinstrument på den blöta diskbänken så går hon i försvarsställning direkt. och jag orkar inte.

jag har provat att inte säga någonting alls, eftersom det ändå är så uppenbart. men då blir det någon slags jobbig tystnad som jag lite känner att jag måste ansvara för, och det känns inte heller bra. jag orkar inte det heller.

och tyvärr är det inte så enkelt som att bara säga "du Z, varför upprepar du alltid allting jag säger med en fråga?" eftersom hon är så SATANS känslig för sånt och är det något jag inte orkar med så är det när Z ska vara martyr. eftersom hon ser mig som sin "bästis" på jobbet och jag FÅR inte vara arg på henne, även om det inte ens är arg jag är. för då kommer vi i den här märkliga situationen när hon vill närma sig för att liksom bekräfta att allt är okej, och jag tycker det är asjobbigt och backar undan och hon kryper ännu närmare och jag vill backa undan ännu mer.

jag orkar FAN INTE med det här. hur är det egentligen meningen att man ska svara? får man egentligen lägga sig i när man tycker folk beter sig enfaldigt och irriterande, eller måste man bita ihop och knyta näven i fickan? skaffa sig en liten voodoodocka och en bettskena kanske. kloka råd emottages tacksamt som fan.